Maratonbloggen
Petra Månström
Petra Månström
Anna Haag under damernas 30 km klassisk stil i Val di Fiemme i Italien i mars. Foto: Pontus Lundahl/Scanpix.
Jamen det är väl klart att en sur gammal gubbe med noll koll på längdskidåkning ska få ha åsikter om Anna Haags kropp. NOT!!
Blir så himla trött. Ni minns väl hur hertiginnan Kates nyförlösta kropp nagelfors av tabloidpressen i förra veckan och nyligen läste jag ett inlägg på elitskidåkaren Anna Haags blogg i samma ämne. Nämligen om hur somliga anser sig ha rätten att kommentera andras kroppar på ett nedlåtande sätt. Har man inte bett om kommentarer om sitt utseende ska man inte behöva försvara hur man ser ut, skriver Anna – och jag kan bara hålla med.
Jag har också fått mina slängar av sleven, fått en del syrliga kommentarer om att ”om du bara tappade tio kilo skulle du bli mycket snabbare – verkar ju finnas att ta av” och andra varianter på temat. Är glad att jag är så pass trygg i mig själv att de där kommentarerna för det mesta rinner av snabbt, men värre är det med alla dem i betydligt känsligare åldrar. Precis som Anna påpekar kan en klumpig kommentar orsaka större skada än många någonsin kan begripa. Det bästa är alltså att hålla de där funderingarna för sig själv. Har ingen bett dig om en kommentar – knip igen.
”En kvinnas kropp är så mycket mer komplicerad än vad en mans kropp är. Och trots att många tror det, så är inte ”slankning” den raka vägen till framgång, mer ofta den raka vägen till helvetet och ett liv som är en ständig kamp mot vågen, vikten, maten och omgivningen. Många idrottare är tunna, ja visst. Men lika många ser ”normala” ut. Känns dock inte rätt att använda det uttrycket. För vad är normalt? Ingen aning. Det normala är olika för alla”, skriver Anna på sin blogg.
Så kloka ord från en klok tjej. Och Anna har rätt: det finns inget som heter ”normalt”. Ibland blir jag så sjukt less på det ordet, för det skapar bara osäkerhet och otrygghet hos människor. Känns som att jag rasar i nästan alla mina inlägg nuförtiden, men anledningarna tycks bara bli fler och fler – tragiskt nog.
