Maratonbloggen
Petra Månström
Petra Månström
Det bjöds på en hel del Baywatchvibbar igår… Foto: Petra Månström.
Erik annonserade ut ett gemensamt intervallpass på Facebook och till min stora glädje lyckades jag locka gänget till mitt ”andra hem”; Kristinebergs IP. Planen för kvällen var så kallade supertusingar, ett pass som kombinerar snabbhets– och konditionsträning. Det är en slags stege som ser ut på följande sätt:
100 meter + 200 meter + 300 meter + 400 meter = 1 000 meter (en supertusing)
Mellan varje intervall är det 30 sekunder ståvila eller 100 meter lugn jogg som gäller, mellan varje supertusing joggar man lugnt i 200 meter eller ståvilar i två minuter. Farten ska vara lika på samtliga intervaller, det vill säga hundringen ska gå i samma tempo som tvåhundringen, trehundringen och fyrahundringen. Det är väldigt lätt att dra på för fort på de inledande korta intervallerna och då blir fyrahundringen en mycket mjölksyrestinn historia. Du ska känna av mycket mjölksyra i slutet av fyrhundringen, men inte värre än att du efter jogg– eller ståvila klarar av att börja på en ny stege.
Riktfarter om du springer milen på cirka 50 minuter:
100 meter: 25 sekunder
200 meter : 50 sekunder
300 meter: 75 sekunder
400 meter: 100 sekunder
Totalt bjuder denna supertusing på 1 000 m i 4:10-tempo!
Här hittar du en bra beskrivning av passet.
Vid det här laget vet ni ju att jag älskar banlöpning – gårdagspasset var en riktig hit! Foto: Privat.
Hur många supertusingar man kör får man känna efter själv – igår körde folk allt mellan fyra och tio stycken. Jag sprang sex stycken, det kändes lagom igår. Kan verkligen rekommendera det här upplägget, att dra ihop ett kompisgäng och köra intervaller på bana. Även om alla håller olika farter så ser man varandra hela tiden och kan peppa och heja. Bra mycket roligare än att klämma intervaller på egen hand. Passet avslutades med ett svalkande bad – skönt!
Som alltid efter en riktig genomkörare så är man så där härligt trött och lite småstel. Det här var första gången jag körde supertusingar men definitivt inte den sista, trots att de var en riktigt mjölksyreosande historia. Säger som Erik: ”If you can’t beat them – run them!”
