Maratonbloggen
Petra Månström
Petra Månström
Uppstoppad flugsvamp på vift under Midnattsloppet i Stockholm 2010. Foto: Hasse Holmberg/Scanpix.
Det har funnits tillfällen under min ganska korta karriär som löpare då man knutit näven i fickan och känt sig en smula nedslagen. Jag talar förstås om känslan att medan man själv sliter i sitt anletes svett kan man plötsligt bli passerad diverse ekipage som försvinner i fjärran lika snabbt som de dök upp. Minns Göteborgsvarvet 2011 då jag tänkte att ”nu jäklar går det rätt fort” – men tror ni inte att det då dyker upp en uppstoppad geting som klipper mig utan besvär. Har också blivit omsprungen av en barfotalöpare som drog en babyjogger (med tillhörande bebis) framför sig.
Ni minns kanske också ”killen i buren” som väckte en hel del uppståndelse under årets Stockholm Marathon – ett annat exempel på udda löparekipage. Vet egentligen inte vad jag vill komma fram till, mer än att få dela den här känslan av frustration med andra. Hur impad man än blir av lättfotade, uppstoppade getingar och folk med babyjogger som springer bra mycket snabbare än man själv gör under en spurt så är det ändå samtidigt lite lätt förnedrande. Eller, det kanske var att ta i, men stoltheten får sig ändå en liten törn. Man knyter näven i fickan – och lovar sig själv att köra lite hårdare intervaller till nästa lopp…
Fler som fått se sig omsprungna av roliga ekipage? Hur kändes det?
