Lyckoinstagrammandets tid är nu…

Instagram moment – sommarkväll i mina hoods vid Kristinebergs strand på Kungsholmen. Foto: Petra Månström.

En barnhandflata med nyplockade smultron, barn som leker vid strandkanten i motljus, svala roséglas i solnedgången och mysiga grillkvällar med snygga människor i ljust och fräscht… Midsommarhelgen är nog sommarens motsvarighet till julens lyckoinstagrammande. Det är härligt, mysigt och vackert om man är en del av allt det där – desto mindre roligt om man inte är det. Häromdagen läste jag en väldigt bra essä om ensamhet där kontentan var att i takt med ökade möjligheter att förmedla information går mängder av medmänsklighet förlorad:

”Att slänga iväg ett mejl är ännu enklare, eftersom man kan gömma sig bakom det faktum att ingen hör ens tonfall, och det är förstås ingen risk att man skulle råka få tag på någon. Att messa är enklare ändå – kravet på formuleringsförmåga krymper ytterligare och man får ännu ett skal att gömma sig i. Varje steg ”framåt” har gjort det en aning lättare att förmedla information snarare än medmänsklighet, att slippa det känslomässigt ansträngande i att vara närvarande.”

Vari ligger parallellen till löpning, undrar kanske någon. Jo, den kommer här: ofta när jag träffar folk som inte känner mig privat får jag ofta frågor på temat ”hur orkar du träna varje dag?” Då brukar jag fråga vad det är som får dem att tro att jag tränar varje dag och svaret brukar då bli att ”ja, men du skriver ju om olika pass varje dag…” I själva verket har jag alltid minst en men oftast två vilodagar i veckan och då tränar jag ingenting. Tar helst hissen om jag måste, vill vila benen så att löpsug och träningslust kommer smygande.

En blogg, ett Twitter- eller Instagramflöde är ytterst effektiva sätt att förmedla en väldigt subjektiv bild av sig själv. Den små bitarna av information som delges läsarna är delar av avsändarens liv, men de ger inte en heltäckande bild. Det är väldigt viktigt att förstå. Snygga, vältränade personer som verkar leva ett bekymmerslöst liv bland kettlebells, rosiga bebisar, hälsosmoothies, magrutor och pressevents har förstås också mindre roliga sidor. Så är det ju med alla människor. I svaga stunder är det lätt att tro att ens eget liv är ett skitliv i jämförelse med alla andras, men då tänker jag alltid på de där orden som en klok person en gång sade till mig:

”En strimma vemod ger en människa djup…”