Vi överlevde Oregon!

Steffen och jag pustar ut efter det ytterst fostrande fartlekspasset ”Oregon”. Foto: Privat.

Midsommardagens morgon. Är man riktigt frisk om man då bestämmer sig för att köra ett pass som Rundays Lisa Nauclér beskriver som följer:

”Oregon är också ett träningspass eller, rättare sagt, ett mardrömspass och jag får en liten orosklump i magen när jag tänker på det. Oregon är det där passet då min positiva röst säger åt mig att kämpa så att jag kan somna lycklig, medan min negativa röst försöker lura ner mig i pessimismens avgrund och intala mig att lägga skorna på hyllan.”

Mina partners in crime – Ingmar och Steffen. Foto: Privat.

Förmodligen inte. Men hur som helst så sammanstrålade jag med Ingmar och Steffen klockan tio utanför Friskis & Svettis Ekeby. Vi joggade sedan ner till Studenternas IP som var helt öde med undantag av vaktmästare på gräsklippare. Efter lite löpskolningsövningar och ett gäng koordinationslopp var det så dags att sätta tänderna i det fruktade passet som ser ut som följer:

800 m snabbt + 3 km tempo + 800 m snabbt + 3 km tempo + 800 m snabbt

Intervallerna utförs direkt efter varandra, utan vila – brutalt och väldigt utmanande för pannbenet. ”Snabbt” innebar för mig ungefär tänkt tävlingsfart på 5 km, även om första åttahundringen gick lite snabbare. ”Tempo” är en fart som motsvarar tröskelfarten i ansträngningsgrad, alltså ”komfortabelt hårt” – i praktiken oftast någonstans mellan tävlingsfarten på milen och halvmaran. Men den som testar det här passet kommer märka att det blir ganska svårt att hålla samma fart på andra trekilometaren som på den första då man drar på sig rejält med mjölksyra under den mellanliggande åttahundringen. Vi körde åttahundringarna inne på banan och trekilometaren på grusvägen utanför Studenternas IP (sprang 1,5 km åt ett håll och vände sedan tillbaka).

Nerjogg barfota på gräset efteråt – underbart! Foto: Privat.

Det här är ett brutalt, fostrande men också extremt pannbensbyggande pass som mycket väl simulerar känslan under ett millopp. Man frestas ständigt att slå av på tempot och stanna, men tävlingsdjävulen hojtar åt en att hålla i. Och känslan efteråt kan närmast beskrivas som religiös. Nerjoggen i ytterkanten av fotbollsplanens gräsmatta var underbart skön. Det här är löpning när den är som bäst!