Frågan är om det finns en värre distans…

Vid värdeinlämningen sprang Nina och jag in i the one and only Anders Szalkai! Foto: Daniel Norén.

…än 5 km? Fem kilometer misär, elände, mjölksyra, flås och ge upp-tankar. Fem kilometer som känns som en evighet och där sista kilometern känns som ett maraton. Om ni till allt detta adderar en helvetiskt bökig bana – ja, då har ni en ganska bra beskrivning av gårdagens Parloppet. Det fina med loppet var att man slapp springa ”ensam”, själva grejen med loppet är nämligen att man tävlar i lag om två och startar i varsin startfålla. Man springer åt olika håll, möts under loppet och går sedan i mål på samma ställe. Det låter kanske upplagt för trängsel och vassa armbågar, men just den biten tyckte jag inte var särskilt problematisk igår.

Efter loppet var det bara att jogga vidare till Piren och joina ett gäng härliga löparpolare på middag! Foto: Petra Månström.

Det jobbiga var istället distansen; blotta tanken på att tävla på 5 km ger mig rysningar av obehag. Milen känns som en ljuv smekning i jämförelse, halvmaran som att ta in på spa. Och jag kan också passa på att nämna att jag under fjolårets halvmara i Amsterdam ”persade” på 5 km under loppets första 5 km. Det säger nog allt… Att Team Perkele igår tog hem en hedrande elfteplats av cirka 240 damlag beror helt och hållet på min fantastiska lagkamrat Nina. Själv kämpade jag större delen av loppet med andningsproblem och sällsynt tungrodd löpning. Det positiva är att jag nu kommit en bit närmare lösningen på problemet: tittar jag tillbaka på min löpning så här långt har försommaren och sommaren alltid varit tunga. Sedan har det lossnat på hösten och på Nyårsloppet mitt i vintern har man persat på milen. Förklaringen? Förmodad pollenallergi… Nu får vi bara hoppas att medicinen snart börjar verka…