”Respektlöst av bloggare att se maran som träningspass”

Löpare i Stockholm Marathon 2013. Foto: Leif R Jansson/Scanpix.

Följande mejl trillade in i min inkorg någon dag före årets Stockholm Marathon:

De senaste dagarna har jag sett ett litet tema bland en hel del bloggare som är duktiga löpare och som springer relativt mycket. Deras bloggar går främst ut på att de tränar löpning även om fler och fler även tränar annat och de flesta vill ju mest inspirera och sprida sunda ideal. Döm då av min förvåning när jag läser inlägg efter inlägg om det kommande Stockholm Marathon som ju gå av stapeln imorgon. Samtliga inlägg handla om att bloggaren ”nog ska springa en del av loppet ändå”. De planerar alltså att bara genomföra en delsträcka av loppet och ser det mer som ett träningspass än en tävling. Någon har varit skadad, någon är helt enkelt inte i tillräckligt bra form för att prestera någon bra tid, en annan har fått en plats men aldrig sprungit så långt tidigare.

Hur juste är det här egentligen mot alla de som inte har fått en plats men som hemskt gärna vill springa. Loppet har ju varit fullt sedan länge och nu läser man om en hel hög med människor som antingen inte startar eller så planerar de att avbryta loppet mitt i. Respektlöst mot dem som sitter hemma och avundas alla med startplatser.

Jag vet att det inte går att byta namn på en startplats och det är ett problem som alla lopp måste börja hantera. Jag vet att det inte går att få tillbaka sina pengar för en startplats man inte utnyttjar. Jag vet att det inte är lätt att bestämma vilka lopp man ska springa nästan ett år innan eller halvår innan själva loppet går av stapeln. Trots det är det fruktansvärt tråkigt att läsa bloggarna där löparen bara tänker insupa den härliga stämningen vid starten och sen gå av när han/hon blir trött. Varför inte bara nöjda sig med att vara publik och låt någon annan springa (nej, man ska inte låta någon springa under fel namn heller).

Skulle vara kul att se en diskussion om det här på din blogg för att se vad folk tycker. Vad tycker du själv om problemet?

Johan

Ja, vad tycker jag egentligen om detta? Fick ta en funderare några dagar innan jag kände att jag kunde formulera någon slags åsikt i frågan. Om jag först går till mig själv så var det till exempel så att jag i fjol ställde mig på startlinjen i Jubileumsmarathon – fast jag visste att jag inte skulle orka genomföra hela sträckan på grund av feber och förkylning. Men jag ville ändå ”insupa den unika stämningen i starten”. Och Jubileumsmarathon är ju inget som genomförs varje år och därför kändes en DNS ännu tristare än en DNF. Men självklart förstår jag att detta kanske sticker i ögonen på någon. Kanske borde jag ha överlåtit min plats till någon annan – men namnbyten medges ju inte i alla lopp, vilket är trist.

Sen har vi årets Stockholm Marathon. Jag kände att jag hade tränat bra under vintern och våren, särskilt sugen på själva loppet var jag inte inför start men så är det ju ibland. Sedan fick jag problem med andningen och diverse annat hälsokrångel efter några kilometer som gjorde att jag tvingades ta beslutet att bryta. Kan ärligt säga att jag då inte startade i loppet för att insupa någon härlig stämning utan jag ville ju i mål – men inte till vilket pris som helst såklart.

Så har vi bloggarna som går ut och klargör att de bara tänker sig att starta men inte slutföra ett lopp. Jag kan känna att som bloggare har man ändå ett visst ansvar gentemot sina läsare och att man kanske borde ligga lite lågt med uttalanden av den här typen. Det gör inte beteendet mer okej men det skulle ju inte provocera lika många. Jag tror att många bloggare – mig själv inkluderad – ofta upplever en viss prestationsångest inför lopp och man vill gärna ”snacka ner sig själv” en smula och sänka omgivningens förväntningar med uttalanden som ”jag ska bara starta, sen får vi se”, ”jag känner mig inte i form” och så vidare. Skulle hen mot förmodan ändå lyckas på loppet kommer det som en blixt från en klar himmel och man kan då vänta sig ett blogginlägg om denna förvåning. Med tillhörande ryggdunkningar från läsare och bloggkollegor.

Som svar på din fråga: nej, jag tycker inte att det är helt okej att gå ut på sin blogg och säga att man inte tänker slutföra ett lopp. Det är lite som om en förälder skulle säga ”gör som jag säger – inte som jag gör”. Men man vet ju ändå att kidsen ändå gör som man gör… Vad säger ni andra om saken?