När är det dags att kasta in handduken?

Foto: Privat.

Som ni kanske har märkt så har lördagens upplevelser satt igång en massa tankar hos mig. Bland annat har jag tänkt en hel del på det här med synen på att bryta ett lopp. När jag träffade Kjell-Erik Ståhl återkom han ofta till att bryta inte fanns på kartan för honom, såvida det inte handlade om kramp i hela kroppen eller något livshotande. Kanske minns ni också femmilen i Holmenkollen 1989 då Gunde Svan föll illa och fick en spricka i armbågsleden. Men bryta var inte aktuellt ändå, han kämpade sig i mål. Jag läser också en hel del berättelser om Stockholm Marathon där människor slitit hårt och velat ge upp men ändå har tagit sig i mål. Och jag minns min egen kamp under Vätternrundan 2012 då jag vägrade ge upp fast hela kroppen skrek att jag skulle lägga ner.

Hur vet man då när man ska kasta in handduken och när man ska fortsätta kämpa? Det är förstås högst individuellt och beroende av dagsformen. Vi har alla våra egna övertygelser och ”strider” att utkämpa. Men man får välja dem med omsorg, lägga energin på rätt saker. I fjol tyckte jag faktiskt – hur otroligt det än låter – att Vätternrundan var rolig trots allt elände. Jag cyklade med en fin vän och hade noll prestige. Det var enbart målet som var målet.

Har fått flera mejl från läsare som berättar om hur deras löpning gått från rolig och nyfiken till något tvångsmässigt och som genomsyras av prestationsångest. Så ska det naturligtvis inte vara! De flesta av oss är ju trots allt motionärer och borde träna enbart för vårt eget välbefinnande och de eventuella (och realistiska) tidsmål man satt upp för sig själv. Men det är så otroligt lätt att titta lite för mycket på vad andra gör – och känna besvikelse över att man kanske inte lyckas lika bra själv.

Fler som funderar i liknande banor? Har ni kommit fram till något klokt?