Anna: ”Jag började springa för att bli smal”

Anna Ljungsberg efter Göteborgsvarvet i lånade, för stora killshorts då hon hade glömt sina egna hemma. Foto: Privat.

Veckans löpare Anna Ljungsberg, 18, bor i en lägenhet i Lidköping där hon går på gymnasiet. På helgerna bor hon på en gård utanför ett litet samhälle som heter Arentorp. Där bor hon med sin mamma och pappa och två äldre bröder Carl, 23, Erik, 20 och lillasystern Elin, 16. Anna går Teknikprogrammet med inriktningen teknikvetenskap. Favoritämnena är kemi, fysik och matematik. Efter gymnasiet siktar Anna på att utbilda sig till civilingenjör på Chalmers.

Vilket av dessa ord stämmer bäst in på din löpning (du måste välja endast ett): prestation, välmående, känsla?

– Prestation utan tvekan, jag är en en riktig tävlingsmänniska.

Varför springer du?

– Den största anledningen att jag springer är för att jag tycker det är himla roligt! Det roligaste med löpningen är när jag verkligen kan känna att jag har blivit snabbare eller att jag orkar mer det är en underbar känsla. Samtidigt tycker jag löpningen är ett bra sätt att slappna av på och en stund att reda ut tankar och funderingar. Jag har ju blivit lite smått beroende av känslan under och efter ett pass när jag verkligen får ta ut mig och den vill jag känna så ofta som går.

Hur kom det sig att du började?

– Jag började spela fotboll när jag var 5-6. Egentligen tyckte jag aldrig om att springa och jag gillade inte fotbollen speciellt mycket heller men jag gick för att alla kompisarna gjorde det. De fotbollsträningar då vi enbart hade löpning på var de värsta eftersom jag hatade att springa. Jag slutade med fotboll när jag var 15 och slutade då med det enda som gav mig kondition. När jag skulle ut och springa 3 kilometer en dag och behövde stanna tre gånger för att jag inte orkade insåg jag att min kondis var åt skogen. Men det var ändå inte för konditionens skull som jag började springa ”på riktigt” utan då var det, som för så många andra unga tjejer, att bli smal. Jag har alltid legat lite under den normala viktkurvan för min längd alltså inte på något sätt varit tjock men då för tre år sedan fick jag en fix idé att jag skulle bli finare om jag blev smalare och löpningen blev då ett sätt att bänna kalorier på. Men allt eftersom började tider bli viktigare och jag satte upp mål för mig själv, klara 5 km på 30 min och klara att springa 10 km eftersom jag aldrig hade gjort det, sedan skulle jag klara springa 10 km på en bättre tid och så vidare. Men det var fortfarande vikten som var den största anledningen att jag sprang.

När började du tycka om löpning på riktigt?

– Det var inte förrän ungefär 8 månader sen. Då hade jag insett jag att alla mina idéer kring mat och träning var helt knäppa och att jag ska leva för att vara lycklig – inte för att bli smal, för det blir man inte lycklig av. När jag insett det gick löpningen så mycket bättre och jag orkade mer. Då började jag tänka på att ha något mål med min löpning och tankarna gick lite mot en halvmara men jag tyckte inte det var någon utmaning eftersom jag visste att jag skulle klara av att springa det, hade dock inte sprungit längre än 10 km då, så jag bestämde mig för att springa ett maraton. Det skulle ju verkligen bli en utmaning för mig och det är sen december 2012 som jag ser mig som en löpare eftersom jag då började få lite struktur och regelbundenhet på min löpning inför det maraton jag skulle springa 6 månader senare.

Du har planerat in ett löppass som du sett fram emot länge. Men så dyker det upp något som gör att du inte kan genomföra passet. Hur reagerar du? Motivera.

– Det beror på var det är som gör att jag inte kan genomföra passet. Om det är att jag blir sjuk som jag blev för några veckor sedan så blev jag riktigt ledsen men även stressad eftersom det var mitt uppe i hårdträningen inför maran då tänkte jag mycket att varje pass jag missar gör mig mindre förberedd inför maran. Är det något annat som kommer i vägen för passet så försöker jag hitta bästa lösningen för att genomföra passet ändå, oftast blir det en annan dag. Men jag gillar inte när det inte blir som jag tänkt när det handlar om träning. Har jag bestämt mig för att träna något en dag så vill jag träna det då, jag tror jag blir lite stressad när jag inte får genomföra passet vid det tillfälle som jag tänkt eftersom jag planerar min läxtid efter mina träningar och missar jag ett pass påverkar det mina läxor också.

Hur hittar du inspiration till din träning?

– Min främsta inspiration till träning får jag när jag ser på, läser om eller pratar med någon som är riktigt duktig på det de personen gör. Inom löpningen är en av lärarna på mitt gymnasieprogram Magdalena Fastén, som är maratonbloggare inför Stokholm Maraton (http://www.runnersworld.se/blogs/magdalenafasten), min största inspirationskälla. Hon älskar verkligen att springa och gör det med sådan glädje att det bara smittar av sig på mig. Sedsan är hon riktigt snabb också och det inspirerar mig verkligen samt motiverar mig att träna med glädje men också att bli snabbare.

Vilka är dina framtida löparmål?

– Såklart vill jag utvecklas som löpare och bli snabbare och uthålligare. Mitt stora mål efter maraton är att springa milen på 45 minuter, något som kommer bli en riktigt tuff utmaning! Jag tänker dock ta det lite lugnt och inte lägga för stor press på det men skulle nog vilja klara det någon gång under nästa år. Med rätt träning, mat och vila så ska det nog gå.

Beskriv ditt bästa löppass hittills? Eller en grym tävlingsupplevelse?

– Mitt bästa löppass hittills var ett långpass på 34 km som jag sprang på min födelsedag. Jag hade taggat inför passet flera dagar innan just för att jag aldrig sprungit så långt förut och för att jag visste att jag skulle få en superkul kväll med mina vänner efteråt. Jag åkte iväg till löpspåret och sa till min mamma att hämta mig 3,5 timmar senare och sprang iväg. Kände redan från början att jag hade massa energi att springa och vädret var alldeles perfekt, allt bara stämde. Men självklart var det jobbigt också och efter 24 km när jag skulle springa sista varvet på milen tog det emot lite men tänkte då på maran och att jag ska springa 18 km till då. 10 km skulle jag ju klara det är bara att ta 1 km i taget. Snart så var jag ju tillbaka och kände mig nästan lika trött i benen när jag var klar som när jag började springa sista milen. Det var riktigt skönt att känna så för då skulle jag bara behövt springa 8 km till för att klara en mara. Jag var så glad när jag var klar med passet och att jag hade klarat att springa så långt att jag blev lite gråtfärdig. Tänk då vilken lycka att klara ett helt maraton!!

Ditt sämsta löppass?

– Mitt absolut sämsta löppass var ett långpass på 28 km där allt bara gick fel. Jag hade på mig vätskebältet och tog med en banan att äta under passet men jag orkade inte hålla i den så jag lade den i diket efter ca 5 km och tänkte jag att jag tar den på vägen tillbaka. Jag sprang vidare och kände sedan efter ca 5 km till att jag hade lite ont i magen (på ett sätt som jag vet innebär att snart är det dags för akut bajs) men fortsatte att springa. Efter 14 km vände jag och skulle springa samma väg tillbaka och kände nu att det krisade och jag behövde helst besöka en toalett direkt. Jag fick stanna flera gånger för att knipa och sedan fortsätta springa för att kunna ta mig framåt och eftersom det inte fanns några löv eller liknande ute kunde jag inte gå in i skogen och skita. Till slut såg jag några personer vid ett hus längre fram och sprang in dit och frågade om jag fick låna toaletten (vilket jag fick som tur var).
 Jag fortsatte sedan springa men fick tillbaka min ”toanödighet” efter några kilometer och jag som redan var på dåligt humör för att min löprunda förstördes utav min mage blev bara ännu mer sur. Jag ville bara komma hem… Energin började gå ur mig och jag längtade efter att få äta min banan som jag lagt i diket. Men när jag kommer fram till diket som jag var säker på att jag lagt bananen och ser att det inte finns någon banan där ville jag nästan gråta för jag hade sett fram emot bananen så mycket samt att jag var så besviken på min löptur och sur för att jag fortfarande var toanödig. Jag tänkte om och om igen ”vem fan går och tar en jävla banan som ligger i diket?”, ”jävla skitpass” och så vidare. Jag hade ingen glädje för att springa kvar, MEN så ser jag något gult i diket längre fram och ser min banan som jag lagt där. En banan har aldrig smakat så gott som den gjorde då. Fick lite nya krafter och försökte se framåt bara 5 km kvar nu. Dock fick jag stanna minst en gång varje kilometer för att knipa ihop så jag inte skulle skita på mig och de sista 500 metrarna var en blandning av 10 steg – stanna och knip – 10 steg – stanna och knip. När jag var hemma så var allt jag tänkte ”vilket jävla skitpass”. Jag hoppas att jag aldrig mer får vara med om det!

Hur tränar du?

– Just nu är det mest fokus på löpningen eftersom jag ska springa Stockholm Marathon så det blir ca 4 varierande löppass per vecka samt två gymnastikträningar då jag går i redskapsgymnastik (AG). När det inte är lika stor press på att vara utan träningsvärk och när det inte är så mycket i skolan tränar jag styrketräning 3-4 gånger i veckan också. Träning är lite av det bästa jag vet!