Dagen efter…

Gick till gymmet i morse för att riva av ett mysigt stretchpass… Foto: Privat.

Hur känns det nu då, dagen efter det som skulle ha varit vårens löparhöjdpunkt? På ett sätt trist förstås, hade ju varit kul att få se vad man hade kunnat prestera efter all träning som gjorts under våren – vecka ut och vecka in. Men på ett sätt tänker jag att jag är en erfarenhet rikare. Och att det kommer bli mycket lättare att uppskatta små, små framgångar när man varit med om ett gigantiskt fiasko. Men likt förbaskat handlar det inte om något märkvärdigare än löpning och det är ju en himla tur.

En stor del av min bekantskapskrets består av löpare och visst blir det mycket löparsnack för mig om dagarna. Det som är viktigt för mig är att inte snöa in helt på löpningen och tro att allt kretsar kring den – och därför är jag så glad att jag har många vänner som inte springer. Människor som tillför andra infallsvinklar.

Har fått en fantastisk respons från er läsare efter mitt beslut att kliva av gårdagens mara. Mejl och kommentarer med många värmande ord. Det gör mig väldigt glad. Kan jag med detta rädda någon från att fortsätta pressa sig under ett lopp eller ett träningspass fast kroppen säger ifrån så är jag världens lyckligaste människa. Kroppen ska man vårda som sin allra viktigaste och käraste ägodel.