Maratonbloggen
Petra Månström
Petra Månström
Symbolisk bild. Nu vänder jag maran ryggen och sätter tänderna i kortare och snabbare. Foto: Privat.
Ingmar brukar alltid säga att maran är en ytterst oförutsägbar historia. Nu förstår jag vad han menar. Jag har ju hittills avverkat fyra maror och även om jag har varit aptrött mot slutet har de gått att genomföra. Men idag ville inte kroppen. Kände mig riktigt pigg i morse men bara några kilometer in i loppet började jag ana oråd. Pulsen drog iväg och jag blev yr. Det stack i bröstet. Förstod inte vad som hände med kroppen, den verkade leva sitt eget liv. Flåsade som en tok fast jag sprang i en fart som normalt borde kännas som mysjogg. Insåg att något var knas. Bet ihop fram till 13 kilometer då jag storgråtande kastade mig i famnen på föräldrarna som stod längs Torsgatan. Blev omhändertagen av underbara funktionärer som såg till att jag fick komma till läkare och rådet blev att bryta. Stickningar i bröstet och skenande puls ska man inte leka med. Man har bara en kropp och lopp finns det många av. Men just nu är det oerhört tungt. Life is a bitch…
Än en gång: STORT tack till den fantastiska funktionären som höll ett öga på mig medan funktionär nummer två ilade iväg till sjukvårdstältet för att hämta läkare som tog en titt på mig. Sedan fick jag en varm kram innan jag hasade iväg med sprutande tårar. Stockholm Marathon kan verkligen vara stolt över sina funktionärer!
