Progressiv pärs…

Trött Petra pustar ut efter en himla massa snabba kilometer på det härligt sugande Hästspåret i Stadsskogen, Uppsala. Foto: Privat.

Idag somnade jag nästan med huvudet i lunchtallriken igen. Varför då? Jo, Ingmar hade fått för sig att vi skulle klämma kvalitetspasset from h*ll. Det bestod av en uppjogg på några kilometer och därefter fem kilometer i en ansträngningsgrad som motsvarar tävlingsfarten på maran. Sedan en kilometer lugn mellanjogg innan tre kilometer i tävlingsfarten på halvmaran tog vid. Därefter en kilometers mellanjogg i lugnt tempo igen och så följde två kilometer i något högre fart än intervallen dessförinnan. En kilometer lugnt igen och så avslutningsvis en kilometer i något som jag tyckte kändes som toksnabbt. Det visade sig vara ungefär tävlingsfarten på milen, men på det här underlaget var det bra mycket jobbigare än så. Hela 18 kilometer hade jag lyckats samla ihop innan jag stod på farstukvisten hemma igen.

Vad var syftet med passet då? Jo, att härda psyket och göra det lättare att hålla farten mot slutet av maran – och gärna öka den. Helt enkelt bygga pannben för att orka med att långspurta på toktrötta ben… Ingmar kan verkligen det här med att suga musten ur den här bloggaren – på ett bra sätt!