Det ofattbara

Den 78-årige Bill Iffrig har bara meter kvar till mållinjen när den första av två bomber briserar. Foto: John Tlumacki/Scanpix

Bill Iffrig, 78, från Lake Stevens, Washington, har bara meter kvar av sin tredje mara när den första bomben briserar i Boston. Tryckvågen från explosionen gör att han kastas till marken. En funktionär hjälper den numera pensionerade muraren på fötter och de sista stapplande biten in i mål. Med tiden 4:03:47 slutar han tvåa i sin grupp.

Bilden på den äldre mannen i linne och shorts som höjer handen över ansiktet medan beväpnade poliser och funktionärer skyndar till undsättning har kommit att bli en symbol över det ofattbara – det obegripliga. Ett bombattentat under ett maraton, en idrottshändelse som förknippas med glädje, energi och prestation. Livslädje.

Igår kväll hade jag Facebookkontakt med flera vänner som befann sig i Boston. Turligt nog var de så pass snabba att avverka maratondistansen att de aldrig behövde uppleva den fruktansvärda explosionen, men chocken och rädslan fanns där ändå. Flera gånger återkommer vi till att det hela är så ofattbart, så overkligt. Att sitta på hotellrummet och följa tv-nyheterna som rapporterar om något som pågår bara några kvarter bort. Det ofattbara.

Det händer så mycket obegripligt i världen och alltid när oskyldiga drabbas är det svårt att ta in det faktum att det finns människor som kan vara så onda, som kan stå bakom så vidriga handlingar. Det är alltid lika obegripligt, oavsett hur det sker. Men när det drabbar människor som brinner för löpningen, när det sker på en plats där jag lika gärna skulle kunna ha befunnit mig – då blir det så nära att det blir ännu svårare att ta in.