Praghalvmaran 2013 eller inte utan mina leopardstrumpor

Dagens tävlingsoutfit: 3/4-tights och långärmat, på underbenen leopardmönstrade kompressionsstrumpor. På fötterna snabbdojorna – turskorna från Amsterdam halvmaraton i fjol. Foto: Privat.

Min definition av vad som är bra tävlingsväder har modifierats en hel del sedan jag satte igång att löpträna regelbundet i slutet av 2009. Idag handlar det mer om att det ska blåsa och regna så lite som möjligt – vad termometern visar är inte superviktigt. Men visst var det lätt att hålla sig för skratt i morse när kvicksilvret orkade upp till tre grader, det där riktiga tävlingssuget infann sig inte riktigt. Men efter en härlig frukostbuffé och sista minuten-pysslande med låtlistan joggade vi äntligen iväg mot starten.

Sara, Nina och jag utanför hotellet innan vi joggade iväg till starten. Foto: Patrik Fagerholm.

Självklart blev det lite löpskolning på en hyfsat folktom vägsnutt innan vi gav oss in i tävlingsområdet som redan en dryg timme före start var fullt av folk – föga förvånande eftersom loppet ju var fulltecknat med 12 000 anmälda. Sedan började det obligatoriska fipplandet med sopsäcken, överdragskläder av, placera mp3-spelaren rätt, fotografera varandra, köa till väskinlämningen och så vidare. En halvtimme före start tog jag mig in i min startfålla och då var det inte mycket folk där – bara några entusiaster som körde uppvärmning under ledning av en studsig aerobicssnubbe som stod uppe på ett podium. Eftersom det var svinkallt försökte jag hänga med i aerobicssnubbens dansanta rörelser och det gick väl sådär. Varm blev jag i alla fall och det var ju huvudsaken.

Rosa bajamajor för alla tjejer. Killarnas bajamajor hette Johnny. Foto: Petra Månström.

När det var tvärtjockt i startfållan, bara minuter till start och man knappt kunde röra armarna i sidled upptäckte jag det: tröjan var bak och fram! Panik! Bara att gilla läget och hoppas att jag skulle få tröjan på plats innan startskottet gick. Puh! Hann med ungefär en halv minuts marginal… Noterade att förre fotbollsproffset Pavel Nedvěd stod några meter framför mig och sedan slog klockan 12 och loppet var igång. Trångt, trångt var det och många vassa armbågar. Herrejisses vad en del tokrusade! Blev nästan mörkrädd. Någon snubblade på en refug och en del sprang som om deras sista stund var kommen. Själv försökte jag hålla i hatten och ta det mycket lugnt, även om det kändes som om jag stod stilla. Klockan visade strax under femminutersfart – bra! Var osäker på formen eftersom jag varit lite förkyld veckan innan och mina ben tycker inte riktigt om att springa fort i kyla.

Tätklungan med segraren Zersenay Tadese från Eritrea som är innehavare av nuvarande världsrekordet på halvmaratondistansen; 58:23 som sattes i Lissabon 2010. Idag blev segertiden 1:00:10. Foto: Patrik Fagerholm.

Bestämde mig för att ta en väldigt lugn första mil även om benen hade lite väl mycket spring. 49:37 blev tiden på första milen och vid 13-kilometerspasseringen bestämde jag mig för att lägga i ytterligare en växel och testa effekten. Och ja – det gick ju att öka lite. Brukar de inte säga att man ska öka tempot när man börjar bli trött? Hur som helst, jag märkte att jag började plocka folk – ordentligt. Och det var en grym känsla, för jag har aldrig tidigare varit så här pigg i benen i slutet av en halvmara. Den insikten gav en extra kick så jag fortsatte att gasa, allt till tonerna av en riktigt grym 80-talslåt. Strax efter 18 kilometer stod mamma och pappa med gel och sportdryck – precis som de hade gjort vid 13 kilometer. Perfekt – det gav massor av nya krafter. Ner i tunneln och sedan uppför den lilla knycken. Tack vare den taktfasta italodiscolåten jag hade i öronen avverkades den oväntat lätt.

Finishermedaljen bjöd på fint tuggmotstånd! Foto: Privat.

Så här såg tiden ut. Skärmdump från arrangörens hemsida.

Men strax före 20-kilometersskylten tappade jag sugen. Rejält. Ledsnade på de svårlöpta kullerstenarna och längtade till after run-ölet. Tappade tempo och blev arg på mig själv för att jag har en tendens att vika ner mig när jag nästan står på mållinjen. Lyckades i alla fall uppbringa en hyfsad spurt – det var ofantligt skönt att komma i mål, få i sig en kopp varmt te och sedan snabbt iväg till väskinlämningen för att få på sig varma kläder. Tiden då? 1:44:07 vilket innebär en negativ split – alltså att andra halvan av loppet löptes snabbare än den första. Det är ju alla löpares dröm så det får jag vara väldigt nöjd med. Visst hade man kanske kunnat brassa på lite snabbare redan i början men då hade kanske inte slutklämmen varit lika behaglig. Hur som helst: ett kul om än kylslaget lopp och ölet efteråt var förstås i världsklass! Na zdraví!

After run-öl och pizza! Foto: Petra Månström.

Benen i högläge! Foto: Petra Månström.

Nu sitter jag här med kompressionsstrumporna på och är så där härligt loj och skönt trött i kroppen. Over and out från Prag!