Joooobbigt…

Så här såg man ut efter fem kilometer i tävlingsfart på halvmaran. Puh! Foto: Privat.

Nästa vecka är det halvmara i Prag, så idag var det inte tal om att kuta långt och lugnt. Efter överläggningar med Ellinor och Ingmar kom vi fram till att vi skulle hålla på i ungefär 70-75 minuter och av dessa skulle cirka 20 gå i tänkt tävlingsfart på halvmaran. Det lät ”överkomligt” på papperet, men jag kan intyga att det var riktigt jobbigt i verkligheten. Efter en drygt fyra kilometer lång uppjogg körde vi lite löpskolning och stegringslopp, sedan satte Ingmar iväg och jag hängde på. Redan efter en kilometer frågade jag mig själv vad jag pysslade med. Hur fasen skulle jag orka över 20 MINUTER i det här tempot? Och hur sjutton kunde jag snitta 4:48 min/km under höstens halvmara i Amsterdam? Det är fortfarande ett mysterium.

Nåväl, jag gjorde mitt bästa för att hänga med i Ingmars tempo – tills vi fick syn på en annan löpare längre fram. Då märkte jag att farten trappades upp något och jag anade att målet var att komma ifatt och förbi nämnda löpare. Jaha, bara att dra ner kepsen och hänga på dårå. När jag kommer ner i de där farterna kan ynka fem sekunder per kilometer göra jättestor skillnad i upplevd ansträngningsnivå. När vi nästan hade kommit ikapp löparen sköljde mjölksyran över mig som Niagarafallen. Men då var vi å andra sidan nästan framme.

Puh. Ett riktigt grymt pass kan läggas till handlingarna. Tack för det!