Maratonbloggen
Petra Månström
Petra Månström
Goran Edenro tävlar för Kvarnbyns Löparsällskap i Mölndal. Foto: Privat.
Hur kom det sig att du började springa?
– Jag tränade boxning på hyfsad nivå för drygt 20 år sedan (i 15-19 års ålder). Då sprang vi en hel del. Det visade sig ganska snabbt att jag hade rätt lätt för att hänga med de äldre som hade tränat många år mer än jag. Det blev lite hatkärlek mellan mig och löpningen där och då. På ett sätt älskade jag känslan av att springa mig helt slut på tuffa terrängspår, som var det vi sprang på. Samtidigt var jag livrädd för smärtan varje gång vi sprang och orolig att någon skulle springa om mig. Bokstavligen sprang vi järnet i 6 km 4 gånger per vecka. Efter cirka 10 års inaktivitet tog jag upp löpningen igen. Jag och en polare bestämde oss för att springa Lidingöloppet. Första passet var svinjobbigt! Men jag överröstes av minnen från när jag tidigare hade sprungit och jag insåg där och då att jag aldrig, aldrig vill tappa löpningen igen. Det var 2003. Sedan dess har jag tränat regelbundet 40-70 km/vecka.
Vad är det bästa med löpning?
– Oj, det är en svår fråga. Löpning är så komplext i sin enkelhet. Det som sammanfattar det bäst är nog dess förmåga att få en att växa som människa. Det är en vacker utmaning mot sig själv. Som en god vän till mig formulerade det: ”Man växer med utmaningen. Viljan och oviljan, modet och rädslan, förmågan och oförmågan kämpar mot varandra. Men ingen motpol kan utplåna den andra, ty den ena kan inte finnas utan den andra. Istället växer de med kampen. De när varandra. Och när karaktären växer, växer människan. Och däri ligger storheten.”
Har du haft nytta av löpningen i din vardag? På vilket sätt i så fall?
– Jadå! Det finns massa fördelar. Om vi lämnar det filosofiska planet kan man ju alltid nämna de mer jordiska sakerna; man kommer ut mycket i skogen, får en vardagsventil, ökad koncentrationsförmåga, man kan äta mycket godis utan att lägga på sig (börjar tyvärr sluta funka på mig eftersom jag uppnått gubbålder) och framför allt – man lär känna en massa trevliga människor som delar ens intresse och kärlek till löpningen.
Vilka är dina närmaste löparmål?
– Just nu jobbar jag på att få upp farten lite inför höstens maratonsatsning. Den 6/4 skall jag springa Startmilen i Örebro, där jag hoppas komma ner mot mitt personliga världsrekord på 36:38. Sedan väntar fem dagars löparäventyr i England där jag skall springa tre så kallade ”fell races”, med min gode vän Marcus Nilsson, tillika författare av den väldigt läsvärda boken ”Löpträning mitt i livet”. Efter detta väntar Göteborgsvarvet. Sedan går jag in en ny träningsfas över sommaren, som förhoppningsvis resulterar i en nytt prydligt pers på maratondistansen i oktober (München). Mitt mål är att komma under 2.50. Mitt nuvarande rekord ligger på 2.51:57.
Har du någon lite mer avlägsen tränings-/löpardröm?
– Inte just nu faktiskt. Under lång tid drömde jag om att någon gång åka till Kenya och träna med kenyanerna. 2010 fick jag chansen att göra det och det var helt fantastiskt. Jag spenderade två veckor i Iten med Mustafa Camp. Det är nog det största jag fått uppleva inom löpning och jag kan inte komma på något som skulle kunna toppa det. Jag är otroligt tacksam att jag kunnat förverkliga denna dröm.
Hur gör du för att ta dig ut i spåret när det bär emot?
– Det är extremt sällan jag behöver brottas med motivationsproblem. Löpning är ett genuint intresse jag har. Varför skulle det vara svårt att göra något man gillar? De få gånger min hjärna gnäller om att den inte vill ge sig ut visar det sig oftast att jag har någon infektion på gång. Men visst, ett par gånger om året kan det hända att jag bara skiter i det och tar en öl istället :)
Hur motiverar du dig till träning?
– Jag älskar löpning helt enkelt! Det är en stor del i mitt liv och den både formar och definerar mitt jag, vem jag är. När det är så behöver man ingen motivation, den bara är en naturlig del av helheten i mitt liv.
