Nya motionärer härmar eliten

Plågad maratonbloggare framme i Motala efter många timmar i cykelsadeln. Foto: Privat.

Jag startade den här bloggen ungefär samtidigt som snorsportsvågen tog sats och sköljde över oss med full kraft. Plötsligt blev lopp som Stockholm Marathon, Vasaloppet, Vätternrundan och Lidingöloppet fulltecknade snabbare än någonsin och det blev nästan en lika stor bragd att hinna anmäla sig till ett populärt lopp som att genomföra detsamma.

Som en följd av den här utvecklingen har det växt fram en ny grupp av motionärer som inte längre nöjer sig med att plocka äpplen i slow motion några gånger i veckan. Vi snackar riktigt seriösa motionärer som tränar som eliten, ställer upp i de mest krävande loppen och är ute efter en bra tid. Träningsvanor, kost, utrustning och annat är precis densamma som elitens. Att träna 10-15 timmar i veckan är inte längre uppseendeväckande utan nästintill normalt i de här kretsarna. Att genomföra en klassiker samt flera andra krävande lopp under ett år är snarare självklart än något folk höjer på ögonbrynen åt.

Det här fenomenet uppmärksammades i radioprogrammet ”Kropp & Själ” i P1 tidigare i veckan och har också diskuterats i flera träningsbloggar. Jag skulle gärna vilja komma med ett inlägg i den här diskussionen eftersom jag ju har blivit en av dem som genomgått förvandlingen från jympatjej till snorsportare. Jag tränar inte ens i närheten så mycket som elitmotionärerna, men ändå så pass mycket att människor som inte tränar på samma nivå reagerar.

Jag blir verkligen imponerad av personer som tränar som elitmotionärer, särskilt eftersom jag förstår hur mycket som krävs för att nå dit. De flesta har ju också heltidsarbete, familj, barn, hus och annat som måste få uppmärksamhet. De kör kanske sina träningspass i gryningen, sent på kvällen eller på lunchen. De är målmedvetna och har ett fokus som inte liknar något annat. De strävar uppåt, uppåt och presterar på topp såväl i arbetet som i löpspåret. Personligen skulle jag inte klara av att leva så där. Träning är en stor del av mitt liv men inte allt. Jag behöver också tid på soffan framför tv:n, tid med vänner som inte är lika träningsfrälsta – tid att pusta ut och reflektera. Och det gör åtminstone jag bäst med huvudet på soffkudden.

Funderar lite på vad ”nästa grej” blir. Kommer utvecklingen gå ännu ett steg längre eller kommer vi få se en motreaktion där allt fler skriver in ”sofftid” i kalendern? Vad tror du?