Kort, fort, brutalt…

På Sundbybergs IP en stund före start i Två Sjöar Runt. Foto: Kenth Svensson.

Det finns lopp man minns med glädje för att man sprang med en bra känsla i kroppen. Sedan finns loppen som man bara minns med glädje. Ett sådant lopp är dagens Två Sjöar Runt.

Ni som har följt den här bloggen ett tag vet ju att jag inte är något större fan av korta lopp där det måste gå i kräkfart precis hela tiden. Idag var det den lite udda distansen 5,7 km som gällde – med andra ord: fullt ställ från start. För att få lite hjälp med farthållningen hade jag med mig löparkompis Kenth som hade fått i uppdrag att peppa undertecknad runt de två sjöarna.

Sprang på friidrottsoraklet A Lennart Julin på gräsplanen! Foto: Kenth Svensson.

Drog ut till Sumpan vid elvatiden, hämtade ut nummerlappen i Löthallen och kollade in målgången i klassen ”X-lång” samt hejdade A Lennart Julin för en bild innan jag lämnade in överdragskläderna och satte igång med min uppvärmning. Planen var att skrapa ihop åtminstone tre kilometer varav ungefär 600 meter i tänkt tävlingsfart under själva loppet. Konstaterade snabbt att det skulle komma att bli ett brutalt lopp då hela härligheten inleddes med en rejäl uppförsbacke. Sedan bar det utför en bit och runt sjöarna hade jag fått berättat för mig att det var i stort sett flackt med undantag av några småkullar. Efter lite löpskolningsövningar och några stegringslopp tog vi plats i startfållan.

John från Sprangdu.se fångade mig på bild utefter banan. Foto: John/Sprangdu.se.

Jag frös, kände mig stel och hade lite träningsvärk i vaderna efter gårdagens tvåhundringar. Kände mig inte riktigt i slag, men när startskottet gick bestämde jag mig för att strunta i allt vad tider heter och bara ha kul. Ja – så kul som man nu kan ha det på ett lopp runt 5 kilometer…

Första backen gick bra men kanske lite för snabbt. Uppe på krönet fick jag mjölksyrekänningar och strax följde en rejäl utförslöpa. Gjorde mitt bästa för att dra på lite men vet inte hur bra jag lyckades. Det var grusigt och ganska blött emellanåt. Men det absolut största irritationsmomentet var alla söndagsflanörer som gick i bredd och inte verkade ha en aning om att det pågick ett lopp. Hela Sundbyberg verkade vara ute och jag fick flera gånger kryssa mellan änder och barnvagnsekipage – en gång höll jag på att ramma en äldre dam i leopardpäls. På ett annat ställe snubblade vi nästan över ett hundkoppel…

En pigg hare och en utmattad maratonbloggare. Jag orkade inte ens uppbringa min berömda spurt på slutet… Foto: Celinda Andersson.

Skönt att vara i mål!! Och tack till Kenth för ett kul lopp! Annorlunda upplevelse att bli peppad så där och inte ha musik i öronen. Foto: Celinda Andersson.

Men små lopp som detta har ändå sin charm. Och här handlade det ju inte om att krossa några pers utan om att ha kul och få till ett bra snabbpass. Och det fick jag. Så pass att jag inte ens orkade spurta på slutet. Jag som brukar älska att spurta! Det fanns inte ett uns av spurtkrafter i mina ben och det är väl i och för sig ett tecken på att jag tagit ut mig. Ordentligt. Fick pusta ut en lång stund i målfållan och dessutom vann jag en handduk i utlottningen! Alltid något! Sedan vill jag tacka Kenth för mycket bra jobb som farthållare – han peppade på rätt ställen och jag önskar att jag hade orkat hänga med i tempot lite bättre… Next time!

Prisutdelning i Löthallen. Fick bland annat se Sandra Eriksson, vinnare i fjolårets Lidingöloppet 30 km, ta emot pris. Foto: Petra Månström.

Eftersnack i Löthallen – till vänster eminenta löpcoachen och farthållaren Kenth Svensson, till höger Celinda Andersson som inte bara är en grym programledare på TV4 utan också en mycket god vän. Foto: Petra Månström.

Och tack till Sundbybergs IK för ett bra arrangemang och skön stämning! Men nästa år får ni gärna informera Sundbybergsborna om att kanske välja annat promenadstråk att gå i bredd på än just tävlingsbanan…