Om löpning och kalorijagande

Lite äldre. Lite klokare. Lite gladare. Foto: Privat.

Det kom ett mejl:

Hej Petra!

Jag vill börja med att tacka för din fantastiskt inspirerande blogg, som verkligen har ett sunt perspektiv. Jag springer vanligtvis mycket (10 mil/vecka) och gör helt okej tider på långdistanslopp. Den senaste tiden har jag dock varit skadad och då funderat mycket över varför jag springer. Självklart mår jag bra av det och blir hög på endorfiner och så vidare, men utöver det? Precis som du har jag ätstörningar i bagaget och ramlar ibland tillbaka in i ”bränna-kalorier-tankar”, vilket kan vara otroligt motiverande (tragiskt nog). Jag är dock smal och vill inte springa för att kunna äta vad jag vill och unna mig godis. Eller är det sunt? Samtidigt blir jag inte lika motiverad av att jaga tider.

Så min enkla fråga är helt enkelt: vad motiverar dig? Jag antar att du känner igen hur otroligt karaktärsfast man kan vara som kalorijagande ätstörd person och att det kan vara svårt att ersätta den ”kicken” med andra mål. Har du några kloka tankar kring detta?

/T

T, tack för ditt mejl! Du har många kloka funderingar. Känner så väl igen mig i det där att när skador, sjukdomar och annat kommer emellan och man tvingas göra ett uppehåll i sin träning – det är först då man får tid att reflektera över varför man faktiskt gör det man gör. Varför ger man sig ut i ur och skur – året om – för att tillryggalägga ett visst antal kilometer i löparskorna? Det är faktiskt en väldigt bra och välbefogad fråga.

När jag var yngre och trodde att jag visste svaret på alla stora frågor brukade jag sysselsätta mig med tankar om livet. Vilken är meningen med livet och så vidare. Vet inte om jag kom fram till något klokt men så här i backspegeln kan jag konstatera att jag åtminstone hade kul medan jag funderade. Ett och annat glas rödvin slank säkert också ner och satte guldkant på tillvaron. Kanske några koppar te också.

Träning har alltid varit en självklar del av mitt liv. I min yngre ungdom var den enbart ett glädjeämne – man plaskade runt i simbassängen och hade kul. När lajandet blev mer uppstyrt och tävlingsbetonat drog jag mig ur. I tonåren tyckte jag att jag var lite tjock och började banta, men eftersom jag älskade mat och godis alldeles för mycket för att helt sluta med det blev träningen ett sätt att hålla vikten i schack. Drivkrafterna bakom träningen hade förändrats och det var nog inte alltid med glädje man klämde flera aerobicspass på raken. Bara för att sedan landa hemma i soffan med en tallrik fil och flingor som middagskäk. Mmm, jag vet. Inte sunt. Inte bra.

Med tiden blev mitt förhållningssätt till kroppen mer avslappnat men aldrig hundraprocentigt. Jag skulle vilja likna det vid en nykter alkoholist – man vet att de där mörka tankarna finns där men man vet också hur man håller dem borta. Man får helt enkelt träna på det. Men har man ätstörningar i bagaget tror jag tyvärr att man ofta får acceptera att det där kalorijagandet finns i bakhuvudet. Ungefär som att en nykter alkoholist vet hur gott och skönt det är med ett glas men man vet också vilka följder som kommer därav och därför måste man låta bli.

Men till din fråga: du undrar vad som motiverar mig. Jag kan ärligt säga att det är att jag får äta i stort sett vad jag vill men ändå hålla formen. I mångas öron kanske det låter osunt och viktfixerat, men jag tänker att den här livsstilen fungerar för mig och ger min kropp harmoni och tillför balans i livet. Andra människor har annat i sitt bagage och andra drivkrafter. Den ena behöver inte vara mer rätt än den andra. Så länge vi är snälla mot vår hälsa tycker jag att drivkrafterna bakom träningen spelar mindre roll. Jag tycker inte att du ska ha dåligt samvete för att du har de drivkrafter du har. Jag tror att det bästa är att acceptera dem och samtidigt bestämma sig för att aldrig hamna i ätstörningsträsket igen. Då har man kommit en bra bit på sin livsresa.