Vågar du springa fort?

Bara några kilometer kvar av halvmaran i Amsterdam. Kämpa Petra! Och håll chipset rätt! Foto: Marathon-Photos.com.

21 oktober 2012. Jag har avverkat ungefär 15 kilometer av Amsterdam halvmaraton och i skallen snurrar tankarna. Kommer jag klara av att hålla den här (för mig) sjukt höga farten ända in i mål? 4:48 min/km, det är snabbt det – svindlande snabbt. För några år sedan hade jag gråtit av lycka om jag grejat en mil i det tempot. Kommer på mig själv med att grimasera av smärta, nävarna är knutna och axlarna har åkt upp i öronhöjd. Löpningen känns inte längre harmonisk utan mer kampbetonad.

Men vänta nu lite. Vad är det Ingmar brukar säga… ”Sluta riva och slita! Slappna av!”

Slappna av var det. Jag testar att sänka axlarna och istället jobba framåt med armar och händer. Hur var det nu – ”föreställ dig att du håller ett potatischips i handen men inte så hårt att det går sönder”. Just så var det – åt ju chips nyligen så den liknelsen kunde inte ha varit mer träffsäker. Även om vadmusklerna var både stumma och ledsna och gärna ville tvinga ner min fotlandning på hälen så bara bestämde jag mig för att det var mellanfoten som gällde. Rätade upp ryggen som börjat anta formen av en ostbåge.

Håll i nu – för varje steg kommer du lite närmare mål!

Och det roliga var att när jag verkligen tänkte på att slappna av och inte ”riva och slita” med muskelkraft utan istället fokusera på tekniken och glädjen – ja, då kom farten av sig själv. Visst var det vidrigt jobbigt mot slutet men bara tanken på hur det skulle kännas i mål, att ha klarat att hålla den där farten under en hel halvmara, höll motivationen uppe och in i kaklet.

Det var mitt livs lopp – så här långt.