Från noll till maran på sju månader

Martin från Luleå har på under ett års tid gått från antilöpare till att springa 50-70 kilometer i veckan. Nu planerar han för sitt första ultramaraton i sommar. Foto: Privat.

Hur kom det sig att du började springa?

– Jag var ute på långpromenad med min tjänstehund våren 2012 och blev uttråkad när jag hade cirka fem kilometer kvar. Så jag började springa. Det gick långsamt, men framåt. Innan det hade jag endast sprungit vid absolut tvång (till exempel fystester och liknande). Sedan började jag springa regelbundna 5-kilometersrundor och snart sprang jag milen för första gången sedan 2008 (då jag under värnplikten blev tvingad till det). Jag sprang till jobbet, till vänner, hem från jobbet, som avkoppling, löpningen blev en naturlig del i mitt liv. Sedan började jag läsa Born to Run som har ett stort inslag av ultralöpning. Jag förvånades över att människor kunde springa 24 timmar i sträck, över 16 mil i ett kör! Snart övergick förvåningen i motivation eftersom att jag alltid varit lite av ett fan av extremsport men aldrig hittat någon som passat mig bestämde jag mig en kväll när jag låg och läste i sängen att ”Jag ska bli ultralöpare”. När visste jag inte, men inom några år tänkte jag att jag ska genomföra ett galet lopp som sträcker sig över 50 kilometer! I augusti 2012 sprang jag min första 15 km-sträcka, i november halvmara, i december 30 km (lidingö) och på nyårsafton sprang jag mitt första maraton. Allt inom loppet av sju månader.

Vad är det bästa med löpning?

– Att det är så avslappnande. Många i min närhet tycker att jag är knäpp, tokig, vrickad, till och med dum, för att jag springer så mycket. Men för mig är det enbart roligt. Jag har aldrig någonsin ångrat att jag tagit en löptur, oavsett väder, vind eller kilometerhastighet. För mig är det min stund för mig själv (alternativt med mig och min tjänstehund).

Har du haft nytta av löpningen i din vardag? På vilket sätt i så fall?

– Jag jobbar som hundförare vid en statlig myndighet och ett sätt att ge hunden bra uthållighet och muskulatur är just löpning. Det enda problemet jag har haft är att hunden, en schäfer, inte på långa vägar orkar springa lika långt och snabbt som jag…

Vilka är dina närmaste löparmål?

– Jag följer ett schema taget från en amerikansk bok om ultralöpning som inkluderar 50-70 kilometer löpning varje vecka. Vardagarna bjuder på mellan 20 och 40 kilometer löpning, fredagar och måndagar vilar jag och lördagar springer jag alltid långpass som sträcker sig mellan 19 och 50 kilometer. På söndagarna är det ofta en kortare (5-8 km) lång tur som brukar gå väldigt långsamt och återhämtande… I maj ska jag springa Göteborgsvarvet och hoppas kunna springa sub 1.50. I juli ska jag tillsammans med en handfull vänner springa ett egenarrangerat ultramaraton under Norrbottens midnattssol som sträcker sig över 91 kilometer landsväg genom Norrlands landsbygd. Under hösten hoppas jag kunna ta mig tid och pengar att springa ett ”riktigt”maratonlopp, med nummerlapp och sånt!

Har du någon lite mer avlägsen tränings-/löpardröm?

– Som stor intressent av ultralöpningen, särskilt i USA, har jag som dröm att någon gång i livet ta mig levande igenom Leadville Trail 100 (160 km). Men då behöver jag nog träna mer uppför och nedför…

Hur gör du för att ta dig ut i spåret när det bär emot?

– Jag har mitt schema för träningen som är otroligt motiverande för mig, det ger mig stor tillfredsställelse att få kryssa av en ”hel”vecka på det utskrivna Exceldokumentet som hänger på sidan av kylskåpet i köket. Om väder och vind sätter stopp för motivationen på något sätt tar jag mig till mitt gym där jag kan springa i en luftkonditionerad lokal på ett löpband. Jag brukar alltid tänka på att ”om det känns tungt nu kommer nästa pass att kännas lättare”.

Hur motiverar du dig till träning?

– Jag mår bra, orkar mer, och självklart ser jag bättre ut med och utan kläder än innan jag började springa. Känslan av endorfinkicken efter en snabb 5 000-metersrunda är otroligt svårslagen och om jag lyckas frambringa en nog tydlig minnesbild av den känslan är det inte särskilt svårt att snöra på sig skorna och ta sig ut. Vetskapen om att jag inte mår bra av att inte träna finns också i bakhuvudet när latmasken sällsynt tittar fram.