”Jag var besatt av att bli smal och duga”

Målspurt i Göteborgsvarvet 2012 – i korta tights och stödstrumpor! Foto: Marathon-Photos.com.

Det har varit en lång och krokig väg, men sedan några år tillbaka har jag slutit fred med min kropp. Jag har slutat stå och oja mig i H&M-provrummet över att jag inte kommer i en viss byxmodell och har istället insett att inte alla kläder passar alla. Det låter kanske väldigt simpelt men är inte helt lätt, kan jag lova.

I tonåren hade jag väldigt mycket kroppsnojor. Jag var lång och simningen hade gett mig en muskulös och lite ”grov” kropp – tyckte jag. Var avundsjuk på tjejerna i klassen som var petite: korta och feminina. Själv kände jag mig stor och okvinnlig. Naturligtvis satt de flesta av mina nojor enbart i skallen, men det var nog så jobbigt.

När jag började på gymnasiet satte jag på allvar igång med att laborera med maten. Käkade knappt någon frukost och tog fil till lunchen. Ibland hoppade jag över lunchen och köpte en godispåse eller glass istället – för jag var ju tvungen att ”förtjäna” det söta och onyttiga. Trivdes inte i min kropp och funderade ihjäl mig på hur jag skulle sitta på stolar för att låren skulle se smala ut.

Ja, ni hör ju…

Var till och med vegan ett tag. Levde på nötter, morotsbiffar och grönt te. I och för sig inget fel i det, men jag fick ju inte i mig all näring och energi jag behövde eftersom jag åt för lite. Hela tiden besatt av att bli smal och duga.

När jag hade passerat 20 hittade jag friluftslivet på allvar. Klättra i berg, paddla kajak, åka skidor, vara i fjällen – det blev min identitet och en livsstil jag kom att älska. Träffade mängder av likasinnade, var iväg på olika saker varje helg och glömde helt bort att noja över hur låren såg ut. Det viktigaste var ju att klara av de fysiska påfrestningarna som friluftslivet innebar. Och där funkade det inte att svälta sig, då var man körd direkt.

Jag är glad över att jag har behållit den där inställningen, jag har slutat bry mig om hur låren ser ut när jag sitter avslappnad på en stol. Jag springer i splitshorts om jag känner för det – men jag kommer nog alltid att känna mig halvnaken när jag gör det. Jag älskar min kropp men vägen dit har varit lång och visst hamnar jag än idag i grubbel. Men nu vet jag hur jag ska tackla de där svarta tankarna.

Vilken relation har du till din kropp?