Äntligen!!!

Den här välmeriterade skaran triathleter sprang åtminstone långpass samtidigt som jag – dock något snabbare. Från vänster: Mikael Sahlberg, Fredrik Swahn och Robert Noack. Foto: Petra Månström.

Det här kommer nog bli det nördigaste blogginlägget i mannaminne, men först nu när jag har varit borta från löpningen ett tag inser jag hur mycket den betyder för mig. Att inte kunna sticka ut och rensa skallen under ett löppass är en förmån som man saknar något helt otroligt när den tas ifrån en – om än tillfälligt. Fick klartecken från läkaren att ge mig ut idag och att jämföra känslan med en kalv på grönbete är att ta i väldigt mycket i underkant. Nej, det var nästintill religiöst! Ena benet framför det andra, fokusera på löpteknik och andning. Blicken framåt, leta efter harmonin – hitta tempot. Åh, vad lycklig jag var! Det gjorde inget att kroppen stretade emot lite, att benen fladdrade lite hit och dit och att musklerna liksom fick leta i minnet i några kilometer för att komma ihåg hur de skulle bete sig när man springer.

Lycklig maratonbloggare efter första löppasset på två veckor! Foto: Petra Månström.

Första varvet på långpasset var jobbigt. Flåsade fast jag sprang i en fart strax över 6 min/km och Ingmar kände sig också lite medtagen och ovan efter någon veckas vila på grund av lite höftkänningar. Så vi klagade ikapp där ett tag innan flowet kom ikapp oss och löpmusklerna så sakteliga återfick minnet. Sista kilometerna kände jag igen mig själv och det var en helt j-a underbar känsla.

Löpning är himmelskt.