Maratonbloggen
Petra Månström
Petra Månström
Just nu tränar Josefine Persson för två traillopp och funderar på att åka ner och springa Swiss Alpine Marathon. Foto: Privat.
Veckans löpare-serien fortsätter nu med Josefine Persson!
Hur kom det sig att du började springa?
– Jag började springa så smått för att jag och min pappa bestämt oss för att åka till Tokyo Marathon 2009 tillsammans. Jag skulle springa milen och han maran. Tyvärr blev han skadad och kunde inte följa med, men jag åkte och sprang milen för allra första gången där borta. När jag kom hem hade jag fått blodad tand av att umgås med löpare, känna av den underbara stämningen kring lopp och ville bara ha mer!
Vad är det bästa med löpning?
– Det bästa med löpningen är att det alltid är samma positiva utdelning efteråt, oavsett om du haft ett grispass där benen är tunga som bly eller om du flugit fram som på små moln så är känslan efteråt när du stannar klockan helt obetalbar. Endorfinrushen skulle man vilja buteljerna och smygsupa av under långa tråkiga dagar i föreläsningssalen.
Har du haft nytta av löpningen i din vardag? På vilket sätt i så fall?
– Jag har haft nytta av löpningen på det sättet att jag utmanat mig själv och vuxit som människa. Jag åkte iväg på ett fjällöparläger sommaren 2011 som leddes av Markus Torgeby och fick möta känslorna kring att vara obönhörligen långsammast i gruppen. Att tackla dessa lätt nedslående känslorna och att inte tappa modet har gjort att jag vågat vara en del av sammanhang både i och utanför löparvärlden där resultat och prestation lätt hamnar i fokus. Att då kunna stå för att man är sämst och vara OK med sin prestation ändå har inte alltid varit lätt men det har gjort mig stark.
Vilka är dina närmaste löparmål?
– Jag har ändrat inriktning helt från att ha varit en asfaltsfrälst maratonlöpare till att älska obanad terräng och traillöpning. Salomon Trail Tour Kullamannen och Skatås väntar samt året största utmaning: Swiss Alpine Marathon (ställer upp i halvmaratonklassen). Jag vet knappt vad jag ska göra av all upphetsning jag känner inför denna utmaning. 750 meter stigning i de Schweiziska alperna. Det kommer ställa all min löpträning på prov!
Har du någon lite mer avlägsen tränings-/löpardröm?
– Jag drömmer om att genomföra Tough Mudder. Det var sagt att detta rätt makabra hinderbanelopp skulle komma till Sverige i år, men utsikterna verkar tyvärr dystra. Loppet är utformat av British Special Forces, man springer 16-19 km (10-12 miles) och sätter både sitt psyke, sin uthållighet och sin kamratskap på prov. No one gets left behind. Tough Mudder är inte ett lopp utan en utmaning och för mig handlar det framför allt om att komma över min största rädsla: höjder. Här är en liten film om TM: http://youtu.be/6jU4SfKcJPg.
Hur gör du för att ta dig ut i spåret när det bär emot?
– När det tar emot så brukar jag analysera känslan. Varför tar det emot? Har jag kört för hårt? För ensidiga sträckor? Eller är jag bara bekväm och vill hellre sitta hemma och kolla på Scrubs? Är det det senare så skrattar jag lite åt den lilla del i mig som försöker få mig att fuska och snörar på mig skorna ändå. Jag har även alldeles nyligen upptäckt att springa med US Marine Corps Cadence i lurarna får mig att känna mig extra supermotiverad.
Hur motiverar du dig till träning?
– Det som motiverar mig att träna är tanken på att stå på startlinjen och känna mig väl förberedd. Att veta att jag gjort allt jag kan för att loppet ska bli så roligt som möjligt. Jag springer inte för tider, jag springer för upplevelsen och för att den ska vara så njutfull i sin helhet som möjligt så finns där inga undanflykter.
