Jag kan springa, jag är inte rädd

Jorå. Jag kan springa. Jag är inte rädd. Foto: Petra Månström.

Uppsala, december 2009: Jag står framför hallspegeln i min lägenhet och försöker intala mig själv att jag visst vågar ge mig ut och springa. Att jag inte kommer bli utstirrad. Att grannen som springer fem maror per år inte kommer att håna mig. Att kidsen inte kommer peppra mig med snöbollar för att jag ser töntig ut.

Prag, mars 2010. Kvällen före mitt allra första lopp – halvmaran i Prag – var det meningen att jag skulle köra några tvåhundringar, men jag stod uppe på hotellrummet och kom liksom inte iväg. Det kändes bara så fånigt att gå genom hotellfoajén i löparmundering – och ännu värre: gå ut ur hotellet i tights och t-shirt. För att sedan springa iväg. Läskigt! När jag väl stod där ute på gatan blev det några mesiga stegringslopp istället för passet jag hade tänkt mig.

Stockholm, februari 2013. Vaknar i svinottan, gnuggar morgongruset ur ögonen och hoppar i löparkläderna som ligger i soffan. Lägger fram Garmin i fönstret så den hittar satelliterna, drar på löpardojorna och joggar iväg. Utan att ens tänka tanken att någon skulle tycka jag är fånig eller att världen inte skulle klara av en Petra i tights. Jag är löpare. Punkt.