Maratonbloggen
Petra Månström
Petra Månström
En bild från ett löppass sommaren 2012 – konstaterar att armarna ser något spinkigare ut än för några år sedan. Foto: Privat.
Jahapp. Det är bara att konstatera att man börjar bli löparräka. Har alltid sett mig själv som hyfsat ”stark”, även i överkroppen, men nu börjar jag märka att passionen för löpning har satt sina spår. Låren har minskat lite i omfång – och det gör väl inte jättemycket kanske – men desto jobbigare är det att överarmarna blivit taniga. Åtminstone med mina mått mätt. Körde HIT igår som vanligt – högintensiv träning på Friskis & Svettis, ett crossfitliknande pass där man kör övningar för hela kroppen. Igår ingick bland annat vanliga armhävningar samt burpeee med armhävning och bulgarian bag. Kände inte alls igen mina armar mot slutet av passet – jag brukar ju kunna nöta strikta armhävningar med både bröst och framsida lår som nuddar golvet innan jag vänder. Men igår var det stört omöjligt. Och ja – idag kan jag ju ha skjortor och blusar som jag inte kunnat ha sedan jag var 16. Frågan är om det är bra eller dåligt, men å andra sidan springer man ju inte med armarna. Dock är jag jättenöjd med min kropp och stolt över vad den klarar av, men visst skulle man önska att man kunde vara ”bra på allt”. Men då vore man ju knappast mänsklig… Tänker göra allt för att behålla de discomuskler jag faktiskt har kvar :)
