Petra Månström
Fick ett klokt och insiktsfullt läsarmejl apropå mitt blogginlägg om kvinnliga atletkroppar som väckte många känslor:
Jag håller givetvis med dig i ditt antagande att det nästan aldrig skrivs om mäns kroppar på samma sätt som kvinnors. Vad jag däremot alltid blir lika nedstämd och uppgiven av är att nivån på frågan alltid är på samma nivå. Jag har nog läst tusentals artiklar där det undrats i princip samma sortens saker på samma nivå. Varför får de hålla på så? Varför får inte vi säga så?
Tänk om man istället skulle prata om saker som de ser ut att vara.
Så länge det är män/pojkar som utför skolskjutningar, kommer polis/journalister/allmänhet att i första hand utgå från att det är en man/pojke som utför nästa skolskjutning (eller nästa skjutning) också. Så länge det är män våldtar kommer vi att förknippa män med dessa aktioner i framtiden.
Hur vi än vrider och vänder och lirkar, hur mycket vi än vill, önskar och hoppas, hur orättvist det än känns så kan väl ingen förneka att kvinnans utseende nu och historiskt sett stått mer i fokus än mannens. Varje människa som upplevt tillräckligt många förhållanden (för att radera ut undantagen) vet att det kvinnliga utseendet står mer i fokus även innanför hemmets lyckta portar. Klichéer föds inte ur intet. Nästan alla mina kvinnliga bekanta väljer att spendera lite mera tid och pengar på sitt utseende än mina manliga motsvarande.
När man då istället frågar sig vad det är som får verkligheten att se ut så här blir det genast mer intressant. Vad är det som får män att ta till våld? Varför är utseendet viktigare för kvinnor?
Vilka svar och vilka antagen man än kommer fram till är det åtminstone klart för mig att först när diskussionen tar steget från hink-och-spade-nivån till en mer analytisk nivå kan något uppseendeväckande födas.
/Johan