Kvinnliga atletkroppar väcker känslor

Therese Johaug och Marit Björgen under en gala i norska Hamar i fjol. Foto: Lise Åserud.

Under morgonens jogg diskuterade vi det här med kvinnliga elitidrottare och deras kroppar. Och hur folk tar sig friheten att öppet ha åsikter om dem på ett helt annat sätt än om manliga elitidrottares. Kom då att tänka på en artikel i Aftonbladet från i fjol, som skrevs i samband med att norska längdåkaren Kristin Störmer Steira diagnosticerades som för smal för att tävla. Faktum är att det ju finns många manliga elitidrottare som är oroväckande magra, inte minst inom långdistanslöpningen, men blir de avstängda från tävlingar för att de väger för lite? Mycket sällan, misstänker jag.

Så varför är kvinnliga elitidrottarkroppar fria kommentarsvillebråd? Varför får inte Marit Björgen ha de armmusklerna hon har utan att bli misstänkt för doping? Varför pikades inte sällan Anja Pärson för hur hennes kropp såg ut när hon var elitaktiv? Varför går inte debatten lika varm om Zlatan Ibrahimovics kroppshydda som börjar anta belgian blue-liknande former? Varför tycker inte folk att Mustafa Mohamed borde äta mer gröt till frukost? Eller varför läser jag ingenstans om att Marcus Hellner kanske borde lägga på sig lite mer muskler?

Om en kvinna får i sig för lite energi riskerar hon att drabbas av benskörhet och utebliven menstruation. Sådana problem riskerar ju inte män – och är det därför de får se ut i princip hur som helst utan att folk reagerar? Finns det en norm som talar om hur en kvinna bör se ut – och om hon avviker från den är det fritt fram att tycka till om hennes utseende? Tröttsamt är det i alla fall och visst ser man liknande fall även bland motionärer. Får en löpfrälst tjej en alltför uttalad ”löparkropp” börjar det genast tisslas och tasslas om ätstörningar. Frågan är om män som springer på motionärsnivå får likande kommentarer om de ”offrar” discomusklerna för att kunna kapa några sekunder eller minuter på miltiden?