17 minus och ingen Ingmar…

Jag klarade det ändå – ett gäng sköna men jobbiga tröskelintervaller på Ridstigen. Foto: Privat.

Vaknade tidigt i morse till en temperatur på 15 minusgrader utanför fönstret. Siktade in mig på att det planerade intervallpasset ändå skulle bli av och käkade frukost och klädde på mig femtioelva ullager. Så plingade det till i mobilen, ett sms från Ingmar:

”Morning! -16 här, jag måste passa. Lungplus kommer väl till pass idag. Jag försöker motionera em om varmare då.”

Jahapp. Svinkallt ute och ingen Ingmar att hålla i handen – hur ska det här gå? Får lite kloka tips från Ellinor på chatten och bestämmer mig för att jogga iväg mot vår vanliga mötesplats vid Gläntan. Snötyngda granar och en härlig skogskänsla mötte mig. Kände jag att jag inte hade minsta lust att springa intervaller på en vanlig gångväg, så jag bestämde mig hastigt och lustigt för: Hästspåret. Uppjoggen gick delvis på nämnda spår och jag konstaterade direkt att det inte kommer att gå fort idag – för det var knöligt, gropigt och ett väldigt smalt spår. Pannbensbyggande var ordet!

Så här vackert var det i Hästspåret idag! Foto: Petra Månström.

Mötte den här duktiga löparen/orienteraren som förmodligen inte fattade vem det var som vinkade så glatt (jag hade full mundering med balaclava, solglasögon och Lungplus i munnen). Kylan inbjöd inte direkt till att stå och hänga vid startplatsen så jag kickade igång intervall nummer ett på en gång. Fort gick det då inte, men pulsen sköt i höjden direkt. Såväl balans som koordination och flås sattes på prov direkt där jag försökte ta mig fram så snabbt och smidigt som möjligt på det rätt skoningslösa underlaget. Men så vackert det var! Bleka solstrålar som letade sig in mellan tallarna och gnistrande snö. Helt enkelt en oerhört inspirerande miljö att springa i.

Vill du lära dig mer om tröskeltempo? Läs detta.

Sex intervaller i ”comfortably hard”-tempo blev det innan jag nöjde mig och joggade hemåt. Det gick ju idag också, fast det var inte lika roligt utan Ingmar…