Brutalt utsparkad ur komfortzonen

Det var VÄLDIGT skönt att se mobilen på bordet när jag kom hem igen. Puh! Foto: Petra Månström.

Idag blev det ett kvalitetspass med så lång nerjogg att jag till slut landade på 23 kilometer. Hur det gick till ska jag förklara, men först lite om kvalitetspasset. Det bar emot något kolossalt när jag stack ut näsan i morse och konstaterade att det var KALLT. Dessutom snöade det men det var i och för sig mest mysigt. Väckte musklerna långsamt med en mycket lugn uppjogg mot Stadsskogen där jag mötte upp Ingmar och David. Ingmar såg mycket klurig ut när han presenterade dagens pass, som bestod av två 4,5 kilometer långa intervaller som skulle springas i ungefär tröskelfart. Två minuter vila mellan intervallerna.

Åh, jag gillar verkligen inte att ligga och pressa i högt tempo under längre tid – jag gillar ju kort och snabbt! Till och med tusingar framstår ju som kort och snabbt i jämförelse med detta!

Fy sjutton vad segt det var i början – stolpigt, jobbigt, kämpigt, besvärligt. Brutalt utsparkad ur komfortzonen. Medan Ingmar och David pratade på om väder och vind hade jag fullt sjå med att parera för ojämnheterna i underlaget (isfläckar väl dolda av nysnö) och behålla värdigheten i löpningen. Så äntligen dags för vila! Och innan man knappt ens hann tänka var det dags att ge sig i kast med sjok nummer två. Bara att bita ihop och gilla läget.

En dryg kilometer in i andra intervallen hände något i kroppen, jag kunde känna det tydligt. Det var ungefär som att växla upp från fyran till femman på motorvägen, något annat slags ”system” kickade in. Löpningen flöt plötsligt jättebra jämfört med innan. Det var jobbigt men inte alls på det där ”ta mig härifrån jag orkar inte mer”-sättet utan mer att hjärnan konstaterade att det var jobbigt men benen trummade på.

Grym känsla!

Med ett sådant härligt pass i benen var det en jobbig överraskning när jag kände efter i fickan och märkte att mobilen var borta! Shit, vad gör jag nu?! Suckade djupt och insåg att det bara var att jogga runt hela intervallrundan inklusive den två kilometer långa nerjoggssträckan vi hunnit beta av för att leta efter den försvunna luren. Segt! Men hur mycket jag än letade så såg jag inte till den försvunna telefonen. Så när jag väl var tillbaka hemma vid porten hade jag nästan förlikat mig med tanken på att ringa och spärra sim-kortet, beställa ett nytt och sedan åka ner på stan och inhandla en ny mobil.

Sedan får jag syn på den försvunna mobilen. På köksbordet. Kastar ett öga på Garmin – 23 kilometer förkunnade displayen.