Dare to be different!

Undertecknad i Nice i november 2012. Foto: Privat.

Det är lustigt egentligen. Man får ofta höra hur bra det är att sticka ut lite, till exempel när man söker jobb. Då är det fördelaktigt att ha någon liten twist på sin ansökan, något som skiljer ut sig en aning. Men märk väl: en ANING. LITE. För så fort det blir för mycket så blir det genast lite besvärligt. Och det som definierar vad som är ”för mycket” är någon slags norm som grundar sig i vad majoriteten pysslar med.

Samma sak med löpning: springer man lite så där lagom är det helt okej, då är man duktig och flitig. Men tar man sin löpning på lite för stort allvar utan att vara elitlöpare så möts man ofta med inte så lite skepsis, antingen som direkta frågor eller ”bakom ryggen-snack”:

”Är det bra att springa så där mycket?”
”Vad flyr du från egentligen?”
”Det finns ju annat i livet än löpning.”

Och diverse variationer på dessa teman. Det som folk missar är att vi som är lite extra frälsta i löpning sällan har valt bort något i livet. Istället har vi valt till en livsstil, ett förhållningssätt till träning. Att kanske skippa det där sista glaset rött på fredagskvällen så att lördagslångpasset inte blir alltför segstartat är ingen bortprioritering utan ett tillval. Man väljer till en skön löparupplevelse. Att trycka i sig lite extra lunchmat är ingen uppoffring utan ett aktivt val för att bättre klara av kvällens intervallpass. Att lägga till några extra semesterdagar på en plats där man bokat in ett lopp blir inte heller någon uppoffring utan en skön bonus.

Och så vidare.

Men det jag tycker mig märka är att den här livsstilen ter sig lite konstig för oinvigda. Den kan uppfattas som ”sektig” och egendomlig. Och visst: lite sektigt är det nog allt, fast på ett bra sätt. Det är så skönt att kunna få nörda in sig totalt på hundradelar, mjölksyretoppar och pulsnivåer – med likasinnade. Men jag skulle aldrig komma på tanken att tvinga någon icke-frälst att löpartugga med mig, för trots allt så ryms det ju mer i mitt liv än enbart löpning. Som till exempel en passion för ölprovning, personlig utveckling, mode, fotografering, matlagning och så vidare. Har ni förresten tänkt på att personer som är passionerade utövare av lagsporter som fotboll och hockey sällan möts med samma skepsis?

Men det känns fantastiskt privilegierat att ha en sådan passion för något, i mitt fall löpning. Och tycker folk att man är lite udda – då får det vara så. Dare to be different! Hur ”udda” är du?