Nyårsloppet 2012 – the story!

Bara några hundra meter kvar av loppet – då fångade ultralöparen Björn Suneson mig med sin kamera! Foto: Björn Suneson.

Nyårsaftons morgon: Lars Norén-väder deluxe, det vill säga grå himmel, grått på marken och lätt regn. Jahapp, var det idag man skulle maxa på tio kilometer i Vallentuna?

Ja, ni hör ju själva. Motivationen var verkligen inte på topp och dessutom rådde det en del oklarheter om underlaget på banan. Var det barmark hela vägen eller fanns det partier med is? Och hur stora var ispartierna i så fall? Kollade in arrangörens hemsida där banstatus uppdaterades kontinuerligt – föredömligt, tycker jag, det händer inte alltid när det handlar om mindre lopp. Kvällen före loppet fick jag följande svar på min fråga om fotbeklädnad:

”Jag velar mellan dubbskor och vanliga tävlingsskor. Jag sprang med dubbskor idag. Men det lutar åt vanliga tävlingsskor imorgon. Det var trots allt mestadels asfalt och jag tror att det smälter lite mer runt 1 km-markeringen så att man slipper kryssa mellan asfaltspartierna där. Dock så finns det några ställen med en del vatten som är svåra att undvika.”

Sara och jag en stund före start. Foto: Jana Månström.

Ovanpå Lars Norén-vädret var det alltså även lite oklart om det var dubbskor eller vanliga dojor som gällde. Eftersom mina Icebugs med dubbar låg kvar hemma i Stockholm velade jag mellan mina Asics Skyspeed (”vanliga” tävlingsskor) och mina Icebug Pytho 2L (trailskor med grovmönstrad sula). Bestämde mig för att ta med båda skoparen och bestämma slutgiltigt på plats efter att ha uppvärmningsjoggat någon kilometer längs banan.

Som alltid rådde mycket trevlig stämning vid startområdet i Vallentuna. Det doftade av glögg och grillad varmkorv och det var gott om funktionärer som visade folk tillrätta. Imponerande med tanke på loppets storlek (ca 300 startande i samtliga klasser; 2 km juniorer, 5 km samt 10 km). Tog mig till jympasalen där nummerlappsutdelningen ägde rum och där träffade jag på en massa löparbekanta. Precis som jag funderade de över skoval och inte blev det bättre av att den vänliga damen som gav mig nummerlappen påpekade att ”Du vet väl att det är en hel del is kvar längs banan?” Hmm. Hur gör jag?

Pappa ställde upp på 5 km! Foto: Petra Månström.

Värmer upp ungefär 1,5 kilometer längs banans inledning och åter. Konstaterar att det är rejält isigt och blött under den första kilometern, men bestämmer mig trots allt för att köra med vanliga tävlingsskorna. Springa med dubbskor på asfalt är nämligen ingen hit alls och större delen av loppet verkar ju ändå gå på barmark eller sandad blankis. Tio minuter efter 5 km-löparna är det millöparnas tur. Vi radar upp oss på den blöta grusplanen och pang, så är vi igång.

Blöter ner skorna rejält redan efter hundratalet meter, då den stora massan med löpare ska genom en liten flaskhals med en stor vattenpöl framför. Ingen idé att tveka, bara att köra på. Halt, halt, halt är det och jag slirar runt lite men lyckas ändå få hyfsat bra grepp mot underlaget. Kryssar lite mellan isfläckarna och svär lite åt att det är så svårt att hitta flytet. Kollar klockan efter första kilometern och konstaterar att den har gått på 4.29! So far so good, alltså!

Jag verkar vara poppis som draghjälp – här ser ni mig strax före 5 km-varvningen med ”stalkern” i rygg. Han gick sedan förbi under loppets sista kilometer. Foto: Jana Månström.

Fortsätter att köra på och någonstans i bakhuvudet har jag Kungsholmen runt-milen från i maj. Minns hur jag gick ut i 4.35-tempo och sen tvärstumnade efter någon kilometer. Ville gärna slippa uppleva det nu och hoppas att kroppen ska klara av den här ganska tuffa inledningen, eller att jag i alla fall inte ska tappa alltför mycket mot slutet. Andra kilometern på 4.30! Än så länge verkar det i alla fall vara krut i maratonbloggaren. Än så länge känns det riktigt bra i kroppen och jag fokuserar på löptekniken – blicken ömsom långt framåt, ömsom i backen eftersom underlaget är nyckfullt. Då och då tvingas man plurra lite i någon djup pöl, men det är bara att gilla läget.

En väldigt tvär högersväng på blankis och stunden senare kommer den där stigningen som jag så väl minns från tidigare år. I år kändes den dock mycket beskedligare?! Biter ihop och jobbar mycket med armarna för att ta bort fokus från benen som börjat samla på sig allt mer mjölksyra. Så där, backen överstökad. Nu blir det utförslöpning ett tag, bra! Bara att köra. I höjd med fyra kilometer får jag syn på pappa som startat tio minuter före mig. Ropar några peppande ord till honom och tar sedan sikte mot varvningen. Fantastiskt stöd både från publiken och funktionärerna gör att jag helt glömmer mjölksyrekänningarna i benen. Bestämmer mig för att inte kolla klockan mer utan bara gå på känsla. Hinner ändå notera att jag passerar 5 km på 22.50! Nytt personbästa på den distansen alltså, kul!

Trött bloggare på upploppet, bara tiotalet meter kvar till MÅÅÅÅL!! Foto: Jana Månström.

Kämpar på över blankisen och konstaterar att det här med tvåvarvsbana inte alls är så dumt. Man vet vad som väntar och kan lägga upp taktiken lättare. Börjar växeldra tillsammans med en tjej i svart löparjacka – och bestämmer mig för att antingen ta mig förbi henne eller i alla fall inte komma alltför långt efter henne i mål. I den högersvängen med vattenpölen går en tjej som just passerat mig omkull och jag faller nästan på henne. Vurpan såg läskig ut så jag hoppas att hon inte gjorde sig illa – svar på den undringen får jag en stund senare när hon passerar mig igen!

Från vänster: undertecknad, Janne, Björn och hans son Sixten, som sprang sitt allra första millopp på strax över 42 minuter (!) Snacka om talang! Foto: Jana Månström.

Där kommer stigningen igen och nu är det jobbigt, den obligatoriska schackningen som alltid brukar komma vid 7-8 kilometer känns välbekant. Men jag lyckas ändå hålla hyfsad teknik även om benen är stumma. Tackar alla kilometer på Ridstigen för att snabbuthålligheten nu verkar vara mycket bättre – i fjol hyperventilerade jag efter backen. Gott så! Försöker öka lite, men det går så där eftersom det dyker upp lite förrädiska isfläckar här och där. En knapp kilometer före mål blir jag passerad av ”stalkern” som jag anat i rygg under nästan hela loppet – tar det som ett tecken på att jag hållit jämn fart. Nu handlar det bara om att hålla ihop det hela, bara några hundra meter kvar. Får syn på Björn Suneson som står leende med kameran i högsta hugg, svänger vänster och in under viadukten, upp och nu är det inte långt kvar.

Under prisutdelningen träffade jag segraren i herrarnas 5 km; Vallentuna FK:s Lars Södergård som klämde distansen på 16.45! Imponerande! Foto: Björn Melander.

Lyckas uppbringa någon form av spurt, men särskilt graciöst ser det nog inte ut. Konstaterar att jag måste ha disponerat loppet rätt så bra eftersom jag inte orkade spurta så mycket som jag annars brukar. Kastar ett öga på klockan som visar 46.47! Fantastiskt!! Första gången under 47 minuter och nytt personbästa på milen. På detta knöliga underlag!! Så himla skönt att få spränga 47-minutersvallen på 2012 års sista dag. Vilken härlig känsla!

En tiondeplats känns helt okej! Min bästa placering någonsin i ett löplopp!

Efter lite varm blåbärssoppa och en banan återvänder livsandarna. Så här pigg kan jag inte minnas att jag har känt mig efter ett millopp och det tackar jag timmarna i skogen med Ingmar och Mantra Sport för. Jag vill passa på att rikta ett stort tack till arrangören, Vallentuna FK, för ett mycket väl genomfört arrangemang. Gott om funktionärer gjorde att det aldrig rådde tvivel om bansträckningen. Att funktionärerna dessutom hade den goda smaken att heja på oss löpare ger extra plus i kanten! Hoppas att jag kan delta även nästa nyårsafton.

Måste bara avsluta med att citera den fantastiske twittraren Joggafarsan som kommenterade mitt nyårslopp som följer: ”Vem fan är ute och persar den här tiden på året!? Förutom du då…”