Än slank hon hit…

Från vänster: undertecknad, Martin och Janne – glada trots att vi sprang på isbana. Foto: Privat.

Än slank hon hit, än slank hon dit… Redan tio steg från porten höll jag på att stå på näsan. Att kalla underlaget för snorhalt är ett kraftigt understatement – skoningslöst är nog ett bättre ordval. Det var stört omöjligt att få till något slags vettigt löpsteg, det blev mest en ganska krampaktig balansövning fram till Gläntan där jag väntade in Ingmar med sällskap som redan kört ett varv på långpassbanan. När Ingmar började prata om ”fartökning” trodde jag helt säkert att han skämtade, men icke. I höjd med BMC drog han på och vi andra gjorde vårt bästa för att haka på. Det måste ha sett rätt kul ut där fyra löpare försökte springa fort men mest fick kämpa med att hålla rak kurs. Dessutom fick jag använda armarna mer än jag brukar.

Efter dryga kilometern i 4:40-tempo på isbanan gav jag upp av rädsla för att tappa kontrollen och kanske råka ut för någon sträckning. Isbana med vatten på lämpar sig helt enkelt inte för snabblöpning, men är ändå smått imponerad över att vi lyckades hålla det tempot i en hel kilometer. Sedan följde lite lugnare löpning innan vi närmade oss slutklämmen, då fick Janne målvittring och ökade. Jag fattade inte riktigt att det var fartökning på gång förrän jag kollade på Garmin som visade 5:04 min/km. Återigen på isbana med några enstaka sandkorn på. Fick tips av Martin att försöka få upp knäna lite mer så att jag slapp landa med hela foten på det hala underlaget – det hjälpte faktiskt en del. Men det går inte att komma ifrån att löpning på halt underlag är en oharmonisk aktivitet. Man spänner sig och blir nästan tröttare i skallen än i benen när man är framme.

Hur som helst: grymt pass! Och respekt till Ingmar som höll kursen föredömligt trots sämsta möjliga före.