Maratonbloggen
Petra Månström
Petra Månström
Efteråt – svettig men glad över ett riktigt bra pass! Foto: Petra Månström.
Alltså, det här är verkligen fascinerande. Igår kändes morgonjoggen så tung att jag bara ville lägga ner allt vad löpning heter. I morse gav jag mig ut på ett kortare långpass, helt förutsättningslöst. Tänkte försöka få ihop runt 15 kilometer kanske, i lugnt tempo. Och vad händer? Jo, allt bara flyter. Kände mig löjligt stark även om det inte gick jättefort i klabbföret. Tog kurs mot Stadsskogen och sprang sedan vidare på Ingmars och Fredriks sjukilometersrunda som de brukar köra sina långpass på. Förbi BMC, bort mot Polacksbacken och Ångströmlaboratoriet, över Kungsängsleden. Och så uppför den där sjukt sega backen längs den sistnämnda, men den här gången med mycket krafter i benen. Vad har hänt?
Tänkte att den här ”superkänslan” försvinner väl snart men icke. Även på Stadsskogens knöliga stigar med is- och snöpucklar flöt löpningen på bra. Hann faktiskt med lite snöbollskrig också – det var ett gäng (förmodat) överförfriskade ungdomar som började kasta snöbollar på mig. Vad gör man då? Jo, man svarar med moteld förstås! Några av ynglingarna fick till sin (förmodat) stora skräck ett gäng stora feta, härliga snöbollar i nacken. Sedan sprang jag vidare och hela tiden fanns den där fantastiska löpkänslan i kroppen. Den får gärna hålla i sig ett bra tag till!
Fler som sprungit idag? Vad blev det?
