Segt, segt, seeeegt…

Maratonbloggaren efter en inte alltför glammig morgonjogg i kyla och snålblåst. Foto: Petra Månström.

Nej, jag hoppar inte upp ur sängen och flyger i löparkläderna varje morgon. Långt ifrån.Vet egentligen inte ens om jag gillar morgonjoggar – eller jag vet att jag inte gör det INNAN jag börjar jogga i alla fall. Då är motståndet något enormt, jag vill bara ligga kvar i den varma, sköna sängen och njuta. Men med risk för att låta hurtfrisk så vet jag ju hur skönt det kommer att kännas efteråt. När man är hemma igen, står i den varma duschen och riktigt känner hur sugen man är på en rejäl frukost. Den känslan är oslagbar!

Men INNAN. Jäklar vad segt det är. Och i morse var det så himla segt. Det blåste kraftig motvind och det var glashalt på marken. Funderade på vem som egentligen kommit på det här med morgonjoggar – inte kan det ha varit någon som upplevt en svensk vinter i alla fall. Följde Norr Mälarstrand bort mot Stadshuset och den iskalla vinden gick rakt igenom mina ganska tjocka fleecetights. Burr.

Väl framme vid Stadshuset vände jag och sprang samma väg tillbaka. Ena brodden lossnade, kylan letade sig in under mössan och öronen stelnade. Burr. Idag var det inte roligt alls. Fingrarna frös till is när jag skulle ta den obligatoriska bloggbilden utanför porten. Okej, jag ska sluta klaga nu. Egentligen är ju allt ganska bra – jag KAN springa och tycker oftast att det är kul. Snart är det ju nytt år och rätt vad det är så kommer våren. Och vem vet – 2013 kanske blir året då den springande drömprinsen dyker upp..? Han som äter lång mysfrulle med mig efter morgonjoggen… Den som lever får se!