”Min fru hatar löpning”

Hur får man partnern att börja löpträna, handlar en tråd på Funbeat om. Foto: Colourbox.

Relationer är ett ämne som jag gillar väldigt mycket. De flesta av mina löparbitna vänner är antingen singlar, eller så har de en partner som också springer mycket alternativt ägnar sig åt någon annan sport. Men hur gör man om man har en partner som inte alls tränar och än mindre är sugen på löpning? Hur gör man när man bara så innerligt önskar att den andre ska få uppleva det fantastiska och euforiska med löpning – utan att tjata sönder vederbörande?

På Funbeat hittade jag en intressant diskussion i ämnet, trådstartaren är en man vars fru säger att hon ”hatar att springa”. Efter mycket tjat fick han ut henne på en milrunda och hon tog sig runt under 60 minuter trots att hon inte tränat på tio år. Nu undrar mannen hur han ska göra för att frun äntligen ska ta löpningen till sig och inse vilken fantastisk sport det är.

Han får olika råd i tråden, från att låta bli att tjata och hoppas på att frun till slut frivilligt sätter igång till att trigga henne med att utmana henne på ett lopp. Inget av råden behöver naturligtvis vara rätt eller fel, men jag fick en liten tankeställare här. Jag tror det är få människor som skulle börja med löpning bara för att partnern tjatar. Man kommer sällan långt med tjat, men däremot kan man ju bjuda in partnern att hänga med på en lugnare runda – utan att bli alltför besviken om man får ett nej. Då har man i alla fall bjudit in, mer än så kan man inte göra.

En god vän har en make som i många år inte förstod sig på hennes löpning, men efter att ha hängt med på ett antal ”loppresor” till europeiska storstäder har även han till slut blivit sugen på att börja löpträna på allvar. Jag har vänner som har ”sprungit ifrån” dåliga relationer, som har använt löpningen som ett sätt att skingra tankarna och så småningom blivit helfrälsta. Jag känner par där båda är lika löpfrälsta och verkar trivas med det, de kör en del pass gemensamt och andra på var sitt håll.

Var och en blir såklart salig på sin egen tro, men att försöka tvinga någon att börja springa tror jag är ganska lönlöst. Lika lönlöst är det att försöka tvinga partnern att ge upp sin löpning för att de anses vara ett hot mot relationen. Löpning på motionsnivå kommer aldrig vara ett hot mot någon relation, då handlar det enbart om okunskap alternativt ovilja från ena hållet.

Är lite nyfiken på era erfarenheter av löpning och relationer, hur löpsugna är era eventuella partners?