Svaga muskler påverkar livslängden

Foto: Colourbox.

Tonåringar som i enkla muskeltester visar sig vara svaga i händer, knän och armar löper en ökad risk att dö tidigare i livet – åtminstone om de är män. Muskelsvaghet kan alltså användas som en självständig riskfaktor för att bedöma risken för till exempel allvarlig hjärt-kärlsjukdom senare i livet. Det visar en studie gjord av spanska, finska och svenska forskare, ledd från Karolinska Institutet.

Sedan tidigare är det känt att det finns ett samband mellan muskelsvaghet tidigt i livet och ökad risk för dödliga sjukdomar. En omfattande långtidsuppföljning visar nu vilka sjukdomar som går att koppla till muskelsvagheten. I undersökningen ingår över 1,1 miljon tonåringar, vilket gör den till den största i sitt slag. Tonåringarna var pojkar/unga män mellan 16 och 19 år och uppgifter om deras muskelstyrka i armar, händer och ben har hämtats från svenska militärtjänstens mönstringsundersökningar.

Tonåringarna har följts via Socialstyrelsens dödsorsaksregister under i genomsnitt cirka 24 års tid. Vid uppföljningstidens slut hade 26 145 av studiedeltagarna dött. Den totala dödligheten per 100 000 levnadsår varierade mellan 86,9 respektive 122,3 för de starkaste respektive de svagaste ungdomarna, vilket uttryckt på ett annat sätt innebär att de starkare löpte en 20-35 procent lägre risk att dö under uppföljningstiden. De dödsorsaker som gick att koppla till muskelsvaghet var självmord och hjärt-kärlsjukdom. Däremot fanns inget samband med dödlighet i cancer.

Betyder det då att det bara är att sätta igång att pumpa på gymmet om man vill leva längre? Nja, så enkelt är det inte.

– Det är välkänt att fysisk aktivitet har en gynnsam effekt för att förebygga både hjärt-kärlsjukdom och depression. Men vi har inga uppgifter om tonåringarnas fysiska aktivitet, utan endast om deras muskelstyrka. I vilken utsträckning de muskelstarka tonåringarna också var fysiskt aktiva, och om det här finns en förklaring till våra resultat, det kan vi alltså inte svara på, säger Finn Rasmussen, professor i socialmedicin vid institutionen för folkhälsovetenskap vid Karolinska Institutet.