Maratonbloggen
Petra Månström
Petra Månström
Foto: Privat.
Med åren har man fått lära sig att man inte kan ta något för givet, allra minst en relation. Oavsett om det är en kärleksrelation, en relation med en jobbkollega, med släktingar eller vänner är det saker man aldrig kan ta för givna. De måste underhållas, ges liv och behandlas ödmjukt. Ju äldre jag blir, desto mer inser jag vikten av att tänka på hur viktig ömsesidig respekt är i ett förhållande. Ju större och orimligare krav, desto större risk att relationen utarmas och på sikt dör ut.
Insåg häromdagen att det ju faktiskt är samma sak med relationen till träning. Säg att du plötsligt börjar ställa en massa krav du vill ha uppfyllda relativt omgående. Lopp som ska springas, tidsmål som ska uppnås – och så vidare. Till en viss gräns är kraven sporrande och motiverande – men när det blir för mycket är det lätt att det går åt andra hållet. Det börjar kännas övermäktigt, inspirationen rinner ur kroppen och man börjar tröttna på träningen. En sådan känsla kan lätt vara början till slutet – eller i alla fall ett långt uppehåll. I värsta fall kanske man gör slut med sin passion. Och uppbrott är ju alltid trista, så därför tror jag det är smart att välja sina strider. Att ställa krav när det verkligen känns viktigt och tagga ner lite ibland.
Jag tror att man tjänar på det och relationen kommer att stärkas på sikt. Och att vara ödmjuk mot såväl sina medmänniskor som sin favoritidrott borde ju nästan vara en självklarhet…
