Därför får inte Sverige fram några världslöpare

Anders Gärderud, här under ett 5 000-meterslopp 1967, innehar fortfarande det svenska rekordet på 5 000 meter – som sattes 1976. Foto: Pressens Bild.

Brukar ni fundera på varför Sverige aldrig får fram några riktiga topplöpare? Varför vi inte hade med en enda manlig maratonlöpare i London-OS och varför svenska elitlöpare blir statister när världseliten gör upp? Det har jag – och en riktigt intressant artikelserie i DN försöker ta reda på varför det är så här.

Den 12 november publicerades en intervju med somaliske stjärntränaren Jama Aden, som tränar OS-vinnaren på 1500 meter och har flera världsstjärnor på medeldistans i sitt stall. Han har sett många svenska löften men menar att de inte tas om hand på rätt sätt. De får helt enkelt inte rätt träning:

– Jag lever som mina idrottsmän och träffar knappt min familj. I Sverige är man tränare på deltid. Då blir det svårare för de aktiva att nå stora framgångar i löpning.

På 1950-talet dominerade européerna medeldistanslöpningen men nu är bilden en helt annan. Frågan är då om européerna har blivit lata? Nej, det tycker inte Aden:

– Resultat i elitlöpning tar tid och därför prioriterar ni inte det. Ni vill ha hög levnadsstandard och måste jobba hårt för att få in alla pengar.

Rizak Dirshe är svensk rekordhållare på 800 meter, ett rekord som sattes när han fick hjälp med ett styrketräningsprogram av Jama Aden och hade världstränaren som sin mentor. Han menar att han blev så bra som han kunde bli – i Sverige:

– Svenska friidrottsförbundets system och nuvarande klubbsystem, är inte gjorda för att få fram en världsstjärna i löpning.

Nic Bodeau, som bland annat står bakom stjärnor som Mo Farah, säger att han ofta ser svenska löpare träna väldigt hårt – men utan att det ger några märkvärdiga resultat:

–  Kanske handlar det om coachningen – sättet som träningen presenteras på? Folk som kommer till mina träningar är förvånade över att vi inte tränar hårdare. Ett av era stora problem är att ni inte har någon framgångsrik grupp som bär på tron att det går att springa fort. Ni har inga förebilder.

Sveriges Olle Walleräng vann sitt heat på 3000 meter i arenan Oval Lingotto under tävlingar vid inomhus-EM i Turin 2009. Foto: Fredrik Sandberg/Scanpix.

27-årige elitlöparen Olle Walleräng har en imponerande meritlista för att vara i Sverige. Målet är att ta sig till final på 5 000 meter på sommarens friidrotts-VM i Moskva. Det svenska rekordet på 5 000 meter  – 13.17,59 – sattes av Anders Gärderud för 36 (!) år sedan. Olle Walleräng är övertygad om att han kan komma ner mot 13.20, men för att göra det måste han söka sig utomlands:

– Det finns ingen tränare i Sverige som vet hur man ska träna för att nå de här resultaten. Jag har inte hittat någon som kan göra mig till svensk rekordhållare på 5000 meter.

Han ser en fara i att svenska löpare slår igenom redan som juniorer och pressas för hårt och får medhåll av Morgan Tollefsén, en lovande svensk junior som aldrig lyckades som senior:

– Ska man bli en löpare i världseliten måste man ha ett mycket längre perspektiv. Det handlar om minst tio år och då måste man få rätt förutsättningar.

Den avgående svenska förbundskaptenen Stefan Olsson menar att Sverige har ett problem i att det är ett mellanmjölksland. Man borde våga rucka på rättviseprincipen och sidsteppa löpare:

– Kanske vi ska välja ut ett antal löpare som får ett större stöd under längre tid för att kunna göra en satsning. Den kulturen har vi traditionellt inte i Sverige.

Jag tycker att det här är väldigt intressant läsning. Desto mer intressant är att artikelserien inte har följts av någon riktig debatt. Varför lägger svensk friidrott locket på i den här frågan? Varför är den så känslig? Det vore intressant att få veta.