Yes I Cannes! – allt om min Rivieramara

Lyckades klämma fram ett lätt plågat leende när jag fick syn på fotografen någonstans runt 30 kilometer. Foto: Firstfotofactory.com.

Hur toppar man en tävlingssäsong som med facit i hand känns lätt surrealistisk? Två Vasalopp inom en vecka, Prag halvmaraton, Göteborgsvarvet, Stockholm Marathon i det berömda Vädret, Vätternrundan, Vansbrosimningen, fjällorienteringsloppet Icebug 24, Lidingöloppet, Amsterdam halvmaraton, millopp i Berlin… Ska villigt erkänna att jag nog brände en hel del kraft och motivation i Amsterdam så nu när Rivieramaran mellan Nice och Cannes stod på schemat var jag inte riktigt taggad. Dessutom visste jag att långpassen var för få – det enda riktigt långa ”långpasset” var ju Lidingöloppet i slutet av september.

Min glampartner in crime, Kattis, och jag någon timme före start i Nice. Foto: Privat.

Och ja, känner man så är det ju inte ett helt optimalt utgångsläge för en lyckad mara. För maran är lång, alldeles för lång för att man ska kunna glida igenom utan en rejäl insats – såväl mentalt som fysiskt. Så min plan blev att gå ut i ett tempo strax under 5:20 min/km och se hur långt det skulle hålla. Sedan kommer den kanske största frågan: hur fasen ska man få kroppen i ”mara mode” klockan åtta på morgonen? Hade varit vaken sedan halv fem och frukosten bestod av en chokladcroissant och lite kaffe med mjölk, mer än så lyckades jag inte få ner. Tävlingar med tidig start är nog inte min grej.

En skönhet klär i allt – eller? Undertecknad på Place Masséna dryga timmen före start. Foto: Katarina Carlén.

Nåväl, Kattis och jag promenerade den dryga kilometern längs gatan Jean Médecin till torget Place Masséna där man lämnade in sina överdragskläder och klarade av de sista paniktoabesöken. Det var fortfarande mörkt och min kropp var i sovläge, inte ens den pigga technomusiken som pumpades ut över startområdet verkade kunna få igång mig. Eftersom de officiella tävlingsfotograferna skulle kunna få syn på Kattis och mig och ta bilder till det tidningsreportage jag ska skriva om loppet hade vi placerats i första startgruppen, tillsammans med Frankrikes bästa maratonlöpare (under loppet avgjordes nämligen också franska mästerskapen i maraton). Pirrigt värre!

Bansträckning Marathon des Alpes Maritimes Nice-Cannes. Skärmdump från Garmin Connect.

Så gick starten och det kändes segt redan från första löpsteget. Aj aj, hur ska det här gå? Så här får man ju inte känna i början av en mara! Började tänka på hur skönt det skulle bli efter målgång och hur jag riktigt längtade efter löpvila. Hmm, tror att ambitionerna sjönk betänkligt redan här. Så jag bestämde mig för att gå ut i bra fart och hoppades att jag inte skulle tappa alltför mycket efter 30-32 kilometer. Och ”bra fart” innebar tydligen att första milen passerades strax över 52 minuter – oups, kanske lite för snabbt? Men det var flackt och lättlöpt, så jag matade på och hoppades att det skulle hålla ett tag till.

Fick syn på mina föräldrar som hade tagit sig till en punkt mellan Villeneuve och Antibes för att heja. Det piggade upp massor och halvmaran passerades på 1.50 vilket innebär 5.15-tempo. Kände på mig att jag nog hade krutat på lite väl mycket men nu fick det bära eller brista. För övrigt så var banan väldigt trist just här; det var spikrakt och man hade ett grånande hav på vänster sida och en betongmur åt höger. Det doftade av rutten fisk (från havet) och ingrodd svett (från flera av de manliga medlöparna). Ibland undrade jag om somliga ens kunde stava till tvättmedel?

Mina mellantider. Skärmdump från Sport-up.fr.

Hade hört talas om den fruktade Backen efter 28 kilometer men redan vid 23 kilometer började en skoningslös stigning inne i Antibes. Herrejisses så tungt det var! Plötsligt hördes sirener och kort senare kom en ambulans i ilfart, rakt genom löparmassan. Flera löpare hoppade chockade åt sidan och även jag tappade löparfokuset för en stund. Trampade vidare och fortsatte att ta en gel efter varje avklarad mil, precis som jag bestämt i förväg. För vid vätskekontrollerna fanns nämligen bara vatten och frukt förutom efter 20 kilometer då det började dyka upp sportdryck och cola – allt dock väldigt luddigt markerat. Det stod bara ”Liquid” vilket gjorde att man var tvungen att kika noga efter rätt bord och medan man gjorde det höll man på att snubbla över andra löpare som saktat in. Dessutom serverades drycken i plastmuggar vilket gjorde det svårt att trycka ihop muggen och snabbt svepa i sig innehållet som man kan göra med en pappmugg.

Trött och ofokuserad maratonbloggare springer i mål på röda mattan i Cannes. Foto: Firstfotofactory.com.

Passerade 30 kilometer i ganska precis 5:20 min/km och kort senare ångade 3.45-farthållargruppen förbi mig. Typiskt! Jag gjorde nu något man inte ska göra om man vill få en bra tid på en mara: jag började räkna på hur mycket jag kunde kosta på mig att tappa nu under sista biten och ändå komma under fyra timmar som var min egen, personligt uppsatta ”skamgräns”. Börjar man tänka i de banorna sänks ju såväl motivation som fart per automatik och mycket riktigt så gick det väääääldigt segt nu.

Började haka upp mig på löpare som bufflade och trängdes, på kedjerökande åskådare och bristen på underhållning längs banan. Kunde de inte ha placerat ut lite dj:s som servade löparna med lite sjysta vibes? Och kanske framför allt: varför fanns ingen 42-kilometersskylt? Det är ju den allra viktigaste skylten på hela loppet för det är ju då man sätter in målspurten! Nu var det till och med oklart var målet egentligen var eftersom det fanns två identiska portaler som såg ut som mål. Oh well. Snubblade in på 3:50:29 vilket bara är några sekunder från resultatet på årets Stockholm Marathon. DET var ytterst oväntat, mina vänner. Trodde knappt jag skulle ta mig in under fyra timmar den här gången, men jag tror att den pigga starten bäddade för detta. Hade jag gått ut lugnare hade jag ändå tröttnat mot slutet och då hade det säkert gått ännu sämre.

Äntligen i mål! En fantastisk känsla. Foto: Katarina Carlén.

Så, vad säger man? Löpning är inte alltid hejsan hoppsan och fetpersande. Ibland är det bara en tuff dag ”på jobbet” – men känslan efteråt är ändå fantastisk. Och trots trängsel efter målgång, oklarhet om varifrån bussen tillbaka till Nice gick och annat strul så är helhetsintrycket ändå positivt. Men: vill du persa ska du välja ett annat lopp, för det här är ingen flack mara – den är mer kuperad än Stockholm Marathon. Men vill du uppleva franska Rivieran på ett lite annorlunda sätt är detta definitivt något för dig. Och after run:en är förstås i särklass!

À votre santé!