Petra Månström
Gatulyktans bleka sken fick fungera som blixt idag. Inte kul att springa i mörkret! Foto: Petra Månström.
Så där – då har man klämt ytterligare några kilometer i tänkt tävlingsfart på söndagens mara. Och som vanligt kändes det himla segt. Jag undrar just vad som händer med kroppen när startskottet går i ett lopp, för då lyckas man alltid springa bra mycket fortare än på träning. Just nu känns det helt galet att jag till exempel sprang halvmaran i Amsterdam på den där tiden, den snittfarten tycker jag är sjukt jobbig att hålla i bara några kilometer på träning. Någon som känner igen sig? Tänk vad lite (eller mycket?) adrenalin och kanske ett glas sambuca (och ja – lite pasta kanske) kan göra!