Allt om min snabbaste mil!

Platt, platt, platt och långa, breda gator – Berlin har alla förutsättningar för snabb löpning. Foto: Bjørn Johannessen/Kondis.no.

Det är omöjligt att inte få tunghäfta och intensiva ”I’m not worthy”-tankar när man får skaka hand med den snabbaste människan i världen på 10 kilometer landsväg. Uppladdningen inför Asics Grand 10 Berlin igår blev nästintill overklig när Leonard Patrick Komon dök upp i Asics vip-tält. Killen som avverkat milen i 2:40 minuter per kilometer. Helt galet snabbt. Tror jag blev så starstruck att det började klia extra mycket i benen. I början av september sprang jag milen på strax över 50 minuter – skulle jag komma under 50 minuter idag? Skulle det bli för kallt med splitshorts och linne? Och framför allt – hur ”exposed” skulle jag komma att känna mig när vinden obönhörligen skulle komma rycka tag i det inte alltför väl tilltagna shortstyget?

När jag klev in i min startfålla blev den färgglada tävlingsoutfiten genast uppmärksammad. Folk kom fram och sa att jag var snyggt klädd – klart sådant värmer! Värmde gjorde också solen, i alla fall en liten aning. 12 grader i skuggan och solsken från klarblå himmel – perfekt löparväder. Men jag behöll de tunna fingervantarna på ända fram till sekunderna före start då de åkte ner i sport-bh:n. Så gick startskottet och vi var iväg.

Bansträckningen. Skärmdump från Garmin Connect.

Tyvärr var trängseln inledningsvis lätt frustrerande – jag förstår inte riktigt varför man till exempel ställer sig i ett startled långt fram om man först tokrusar och sen börjar gå efter 100 meter? Nåväl, av pur upphetsning avverkades kilometer ett på 4.32 och jag hade fortfarande kontakt med farthållaren för 45 minuter. Sedan gled gruppen sakta men säkert iväg och efter fem kilometer var de utom räckhåll. Men jag misströstade inte; löpningen på den breda och spikraka Otto-Suhr Allée gick som tåget och jag kände mig som en kalv på grönbete. Efter alla tröskelintervaller på Stadsskogens terrängspår kändes det nu som att springa på ett salsgolv. Bara att mata på och fästa blicken långt fram. Plötsligt hade jag klämt fem kilometer och noterade nytt pers på distansen.

Målspurt med vind i shortsen. Fotot taget av snabbfotade Bjørn Johannessen som efter målgång hann hämta kameran och föreviga min målgång. Foto: Bjørn Johannessen/Kondis.no.

Något frustrerande var passagen genom Zoologischer Garten eftersom banan smalnade av, slingrade till sig och underlaget bestod av kullerstenar. Doften av djurspillning fick man på köpet. Kände att jag tappade lite tid där i kringelikrokarna och när jag landade på breda, fina Kantstrasse tilltog vinden. Letade efter bra ryggar att lägga mig bakom men bommade lite där. Det positiva var i alla fall att det var gott om plats och att jag hela tiden plockade löpare. Blev också glatt överraskad över att benen fortfarande kändes pigga och löpsugna trots sju-åtta löpta kilometer. Minns att jag tänkte att ”löpning borde alltid kännas så här” – när det flyter på fast tröttheten är där, när det går att behålla tekniken fast andhämtningen blir allt tyngre och mjölksyran tilltar. Tackar de många kilometerna i tröskelfart under september och början av oktober som gett mig mycket bättre snabbuthållighet. Önskar att alla någon gång får uppleva den här känslan av att ha kontroll och slippa ge upp-tankar.

Nöjd löpare! Foto: Richard Kingstad.

Sista kilometern gick spikrakt mot slottet Charlottenburg på Schlosstrasse. Försökte mig på en fartökning men det gick sådär, benen var nu rejält trötta och jag grimaserade av utmattning. Hade följt min norske kollega Bjørn Johannessens råd att ta en kilometer i taget och det hade jag gjort fram till nu. Nu var det bara målet som gällde. Upp med höften, upp med blicken, jobba med armarna. Bjørn hade sagt att ”när du är som allra tröttast – tänk inte alls på benen utan fokusera helt på armarna”. Det funkade faktiskt, armarna betyder mer för löpningen än man tror. Jobba, jobba och försök ignorera stumhetskänslan i benen.

Sluttiden blev 47.05 vilket innebar nytt personbästa! Hade varit roligt att komma in under 47 minuter men jag är ändå så jäkla tacksam över att motivationen och suget efter att springa är tillbaka. Och tydligen gick det ju utmärkt att persa utan ”spyintervaller” i kroppen. Det är ju faktiskt riktigt kul att springa fort när allt stämmer! Hoppas att ni som sprang Hässelbyloppet igår också hade en bra känsla!

Missa inte heller min norske journalistkollega Bjørn Johannessens finfina story om gårdagens lopp, bland annat med intervju med världsrekordhållaren Leonard Komon.