Från 45 till 40 på milen – på ett år

Johanna Nilsson kom tvåa i Luleåloppet Granlunken (18 km) på tiden 1.17. Foto: Privat.

Jag kan med nöje presentera ett gästblogginlägg från Luleåtjejen Johanna Nilsson, som har en väldigt stor passion för löpning och har haft en grym utveckling under 2011 och 2012.

En dag när solen sken och vinden blåste lätt i trädtopparna blev jag förälskad. Förälskad i löpningen när hjärtat slår, blodet pumpar och endorfinerna flödar. I med och motvind, glädje och sorg är löpningen med mig och jag vet att den sällan sviker mig.

Gör den det är det för att jag missbrukat dess förtroende och tagit den för given genom att nöta min kropp som om en vore en rullskidstav som får slå mot marken gång på gång. Min kropp skall hålla och mitt rus skall bestå, liksom passionen jag känner, här inne. I hjärtat men som går in i hela mig.

Det ligger ofta i luften, en slags obryddhet eller om jag hellre skulle kalla det för stabil trygghet och lugn över en dag som kan sluta hur som helst när det är tävling. Det är tjusningen med löpningen att man aldrig vet och att varje dag är en ny gåva, en ny överraskning.

Har du någonsin känt den där känslan av att du kan springa hur långt som helst så vill du ha mer av den, men sen nästa gång kanske den känslan uteblir och istället önskar du att du aldrig tagit dina första steg? Det är bara så det är, ett oskrivet blad och fortsättningen på min saga kommer nu. Det är en saga med lyckligt slut och det är en saga som kommer få en fortsättning i flera delar så länge jag lever. Min resa får du gärna följa med på. Sagan har jag redan börjat skriva och om allting går som planerat kanske, kanske och kanske jag slipper kyssa den där grodan nästa år som jag fick kyssa på Lidingöloppet i år. Han lämnade efter sig en bismak som jag knappt höll på bli av med och det tog mig en natt av dålig sömn, ömmande fötter, öm och irriterad höft, onda knän och varm kropp innan jag lyckades bli av med honom och återigen kunde se ryggen på prinsen som är bra mycket trevligare att jaga och som gav mig raketer under fötterna första 22 km, innan grodan hann i fatt. Men man ska kyssa många grodor innan man hittar sin prins sägs det.

Känslan av att bli trött har skrämt mig och idag har jag lärt mig att tycka om den känslan också även om det finns mer att sukta efter, mer trötthet, mer flås, mer puls, mer smärta. Smärta när den är som bäst! Min träning har lett till att jag lyckats springa milen på under 40, halvmaraton på 1.26 och Lidingöloppet har jag återigen tagit mig genom på ren tur som jag ser det med en tid som idag ligger på 2 timmar och 20 minuter i år med återigen nytt personbästa. Jag har nått min drömgräns och för mig behövs inget mer. En otrolig säsong med härlig löpning har nu tagit slut. Ett bra slut, en bra sista tävling.

Det ligger i kroppen i år och det har kanske varit mitt år i år. Mitt löparår då jag presterat bäst, lärt känna min kropp och gjort det som andra kanske aldrig kommer i närheten av. Till skillnad mot många andra är jag alltid nöjd med det jag gör när jag springer hur det än slutar. Det finns stunder i min vardag då jag känner mig som en lite tös i en vuxen kvinna, men se aldrig, aldrig då jag springer, Jag känner mig säker, lätt på foten och jag känner mig trygg. Trygg i det jag gör. Tryggheten har jag byggt upp på mina egna villkor, min träning har inte varit överdriven utan den är varierad men långt i från överdriven. Ju mer man får desto mer vill man ha och visst vore det guld att glida i mål på en sådan tävling som Lidingöloppet nästa år med nytt personbästa och jag tror att det är möjligt. Vi får väl se.

Hur det än är så tränar vi av olika anledningar. För att må bra, för att hålla oss i form och för att göra det vi stimuleras av. Löpning är inte tråkigt och enformigt för då skulle jag inte springa. Vinnare blir vi alla oavsett hur och därför ligger det i luften att de kontraster som flätas samman av de röda och vackra färgerna från det höstlika Stockholm med det betydligt kargare Norrbotten nu i oktober, eller flacka Skåne tillsammans. Naturen, dess helhet och dess uttryck som är som en tavla som vi kan ta del av med fler sinnen än ögonen.

Hur kan jag utveckla sig själv utifrån och in så att man känner att lite av rädslan som finns där och får solen i en att skina starkare än den gjort förr?

Är det möjligt att hitta drivet och att göra en resa som får en att häpna för sig själv en kort sekund, glöda vidare och brinna för andra så att även de kan hitta sin drivkraft och se att allting är möjligt. Få kroppen att hålla och bli stark, smidig och hälsosam. Går det att hitta små roslikande bomullskuddar under fötterna även bakom och under den vassaste taggtråden och att aldrig tappa tron om det kommer en dipp? Visst fasen går det! Det går om man lyckas med en endaste sak och den är att fortsätta känna kärlek och aldrig tappa fokus och känslan av att ha kul och att tillåta sig att ge kroppen vila och bekväm löpning. För när man inte gör det, då har man tappat sig själv. Hänger ni med?

Vart vill jag komma nu? Vad menar hon egentligen? Framgång även inom träningen, se förbättringen, självklart!!! Men med självdistans och distans. Tid att glädjas och tid att reflektera och bygga upp uthålligheten under flera år, det är någonting jag tror på. Bekvämlighetszonen byttes ut mot andra zoner när jag väl vågade släppa på tyglarna och öka farten, låta hjärtat jobba mer men ändå hålla kvar den bekväma känslan av löpning. Jag har aldrig legat och kört intervaller med blodsmak i munnen eller plågat mig själv så jag haft ångest innan träningen. Däremot har jag varit disciplinerad med träningen och kosten och alltid längtat efter träning för hjärtat och musklerna.

Jag inser att för att komma ner ytterligare i tid krävs mer. Mer blodsmak. Frågan är om jag är redo? Mitt liv är mer än träning, även om konditionsträningen alltid kommer prioriteras in! Morgonträning, träning med hund, träning till jobbet, träning till stan! Tid finns det alltid, oavsett hur snärjig dagen kan te sig när klockan ringer.

När du ser glädjen i de bruna ögonen så vet du att det bor en kärlek och en tro för träning i denna kvinna och den tron kan ta en individ långt. Jag tror att alla kan det. Så länge jag vet det behöver jag inte bevisa någonting för mig själv. Inte du heller. Därför kommer jag att vara lika nöjd vad klockan än stannar på nästa gång det är tävling och det gott folk, det hoppas att jag att alla andra också kommer att vara. Testa vad som är bäst för dig, våga bli trött, men våga vara du utan att tappa dig själv efter vägen.

Följ gärna min resa på bloggen Vinden mot kinden. Ta del av mina reflektioner och min passion i livet. Med kärlek till svenska folket och löpningen 2012.

Johanna