En sårad löparsjäl

Fysiskt ansträngande? Nejdå, det är bara som jag låtsas. Foto: Micke Sjöblom.

Mjölksyra som sprutar, ringningar i öronen, betongstumma ben och intensiva ge upp-tankar. Jag minns mitt första riktigt tuffa löpintervallpass med fasa. Trodde aldrig att man kunde träna så här hårt, att löpning kunde göra så här ont.

Och då upplevde jag mig ändå som hyfsat vältränad när jag började löpträna i slutet av 2009. Hade förutom ett simmarförflutet flera år i gymmet och på gympagolvet bakom mig. Massor av timmar på telemarksskidorna, klätterturer i bergen, tuffa bestigningar av alptoppar och annat skoj. Men ändå: det där premiärintervallpasset i Lill-Jansskogen fick alla tidigare träningspass att framstå som lika ansträngande som knyppling.

Därför blev jag lite – nej, väldigt – irriterad när en bekant tidigare idag fällde följande kommentar när jag erbjöd vederbörande att hänga på ett intervallpass:

”Nja, jag vill hellre få till ett riktigt träningspass eftersom jag är bortrest i helgen.”

På min fråga om hård löpning inte är riktig träning fick jag svaret:

”Det är väl inte så fysiskt ansträngande.”

Ja, ni förstår ju själva att min löparsjäl har blivit sårad ända in i hjärteroten. Jag menar, hur kan man ens fälla en sådan kommentar om något så allena saliggörande som löpning och då i synnerhet intervaller? Det är ju under de där riktigt tuffa passen man inser hur allt hänger ihop, ser lösningar på världsproblem, tvingas möta sig själv och mota alla negativa tankar i grind. Och känslan att efteråt få lägga sig ner på marken och pusta ut är nästintill religiös – ibland till och med mer än så.

Rätt gissat: personen som tyckte att intervallträning väl inte verkar så tufft föredrar gymmet framför löpspåret. Drar någon gång i veckan en lufs längs Hurtigrutten (alltså Kungsholmen runt). Så ja – inte konstigt att det i dennes ögon kan verka som att löpning är något plocka äpplen-aktigt blaha-blaha.

Och ni förstår kanske hur det kändes att få det där kastat i ansiktet. Att liksom famla efter argument men de kommer inte ut eftersom det stockar sig lite i halsen. Och sedan kommer de där onda tankarna: ”Vänta bara. Du ska nog få smaka på löpning som kommer att få dig att be om nåd.” Om vederbörande kommer vilja fortsätta med löpning efter mitt prova på-pass deluxe? Förmodligen inte, men det bryr jag mig inte om. Huvudsaken är att budskapet går in:

Beomnåd.nu.