Personbästa på hatdistansen!

Glad maratonbloggare lyser ikapp med höstsolen en stund före start i Vindbroloppet 2012. Foto: Privat.

Var lite ambivalent igår kväll. Något slags kvalitetspass ville jag få till i helgen, men vad skulle jag hitta på? Några i Uppsala Löparklubb skulle köra Slottsrundan, men backar var jag rätt så trött på efter förra veckans Lidingöloppet. Så såg jag en liten statusuppdatering på Facebook om något som heter Vindbroloppet, ett flackt femkilometerslopp som arrangeras av Rånäs 4H-löparen Anders Herrmann. Funderade på vad jag egentligen skulle ha mest nytta av inför kommande veckors övningar. Backtuggandet klarades ju av i förra veckan så platt och snabbt verkade mer användbart. Och snabbdistans har jag ju inte kört på länge, för det är det värsta som finns… Enkelt beslut: det fick bli Vindbroloppet!

Insåg att jag kunde glömma allt vad tider heter utan istället lägga 100 % fokus på att få till ett riktigt bra träningspass. Förutom Lidingöloppet hade jag nämligen skogströskelpass, ett gäng distanspass och dessutom ett sprintträningspass på Bosön i torsdags i benen. Häckgång och hyperkorta intervaller gör sitt till för träningsvärk i oväntade muskler, kan jag meddela. Ja, och så ett grispass på gymmet igår med kettlebellssvingar, marklyft och knäböj…

Tävlingsledaren Anders Herrmann skötte arrangemanget ypperligt med megafonen i högsta hugg. Foto: Petra Månström.

Extra kul var att också pappa hängde på idag, han blev sugen på att få ett genrep inför nästa veckas Hässelbyloppet som han tränat mycket inför. Jag gick mest runt och nojade eftersom jag vet hur grisigt fem kilometer är. Man hinner liksom inte hämta andan ens en liten sekund, det är bara full spätta från första löpsteget och in i mål. Huvva. Försökte skaka liv i benen med uppjogg på några kilometer och sedan ordentlig löpskolning och stegringslopp. Puh, puh, puh. Det kände segare än kola och jag funderade på hur sjuttsingen det här skulle gå till.

Pappa före start – pigg och glad. Foto: Petra Månström.

Träffade på en hel del trevliga löpare som kände igen mig från antingen bloggen eller Spring! och det blev lite småprat i startfållan innan Anders Herrmann med megafonens hjälp ledde bort oss hundratalet meter mot starten. Loppet skulle löpas på en tvåvarvsbana bestående av blandat asfalt och grus och andra varvet var lite kortare än det första – skönt! Starten gick och jag gjorde som planerat: totalignorerade klockan och lade all fokus på tekniken och andningen. Upp med höften, upp på mellanfoten, blicken långt framåt, jobba med armarna.

Grymma pappa började löpträna 2011 när han fyllde 70. Idag klämde han Vindbroloppet som ett genrep inför nästa veckas stora mål: Hässelbyloppet. Bara så där! Hatten av! Foto: Petra Månström.

Efter bara en knapp kilometer sköljde mjölksyran över mig som ett skoningslöst tropikregn. Försökte flytta fokus från ansträngningen och tänkte positiva tankar. Banan är flack, vädret är fantastiskt och det här är bra för mig – oavsett tid. Att jag dessutom började plocka löpare som passerat mig inledningsvis gjorde ju inte saken sämre – tvärtom blev det en riktig skjuts för självförtroendet och när första varvet var avklarat kände jag mig förvånansvärt fräsch även om andningen gick på högvarv. Flåsade i högan sky och tyckte lite synd om ekipaget framför mig bestående av en tjej och en kille framför vars löpharmoni nu blev bryskt avbruten. Till slut lyckades jag faktiskt passera dem och bestämde mig för att hålla dem bakom mig in i mål. Tog sikte på en kille i blå t-shirt en bit framför mig och satte som mål att försöka jaga ikapp honom efter bästa förmåga.

Små lopp är riktigt trevliga och man slipper trängseln! Foto: Petra Månström.

Slutklämmen på asfaltsraksträckan var en enda vidrig plåga. Försökte känna efter och insåg att idag satt inte begränsningen i lungorna utan i benen. Satsade allt på att närma mig blåtröjan och lyckades nästan. Han var några futtiga sekunder före mig i mål. Gick på knä av utmattning efter målgång men piggnade till efter en liten stund. Fem kilometer ÄR vidrigt men det här var ju nästan kul! Eftersom jag hade haft fullt upp med att plocka löpare och jaga ryggar kom de negativa ge upp-tankarna nästan av sig helt. Och PANG var man framme. På nytt personbästa dessutom! Aldrig tidigare har jag lyckats springa 5 km så här snabbt. Tjohooo!!

Tack, Anders för ett mycket bra och trevligt arrangemang! Hoppas det blir repris 2013!