Maratonbloggen
Petra Månström
Petra Månström
Veckans löpare, Jerker Nilsson. Foto: Privat.
Vad var det som fick dig att börja springa?
– Jag är uppvuxen i en orienterande familj och tävlade en hel del som barn en bit in i tonåren, när uteliv och tjejer blev intressantare. Med ojämna mellanrum gjorde jag ändå ett ryck och tränade löpning mer regelbundet, men gav oftast upp vid skador eller andra problem. År 2000 valde jag att sluta röka och bestämde mig för att bli mer målmedveten med att inte ge upp träningen och gick till känd löparbutik för att få skor utprovade som passade mig. Det gjorde att jag inte längre fick alls så lätt att känna av mitt löparknä som hindrat mig vid flera tillfällen tidigare. Sen dess har jag inte helt slutat löpa, även om jag sprungit mellan 5 km två gånger i månaden till 21 km ett par tre gånger i veckan, så hur tränad jag varit har varierat radikalt.
Vad är det som motiverar och inspirerar dig att fortsätta springa?
– Främst den mentala upplevelsen eftersom jag alltid försöker springa i skog, om än på större och mindre stigar och jag trivs verkligen bäst i skogen och bor nära den.
Vilka effekter av löpningen har du märkt på dig?
– Jag har haft IBS-liknande problem med min mage sen mitten på 90-talet och det blir alltid bättre om jag rör på mig. Jag känner mig mer lugn, harmonisk och omvärlden känns alltid mindre problematisk efter jag sprungit, ju längre desto större effekt. När jag väl får flyt i träningen så tappar jag (min över)vikt rätt lätt, lika lätt som jag lägger på mig den vid sjukdom och skador.
Vad är bästa rådet till någon som aldrig har sprungit och vill komma igång?
– Att försöka hitta någon poäng med att komma ut, som inte är direkt förknippad med löpningen, som känns bra. Ett mål som inte nödvändigtvis måste vara kopplad till snabbare tider, viktnedgång eller liknande vanliga skäl. Utan just att komma ut och njuta av att vara utomhus. Som naturupplevelsen, i synnerhet tidiga morgnar, är för min del.
Din häftigaste löparupplevelse?
– Oj då, det var en svår fråga? När jag insåg att jag var så tränad att jag i orientering kunde hänga med löpmässigt de som normalt sett var mycket bättre än mig var en stor sak för mig när det hände. (Däremot var de mycket bättre än mig på orientering och på underlag som krävde bättre löpteknik än min, så efter kom jag ändå :) ) Vartenda gång jag sett djur när jag har sprungit. Inte minst den gången jag, utan att se det först, passerade en älg på två meter, såg en mård som inte såg mig kl 5 en morgon, hittade ett rävgryt med flera ungar när jag hörde mamman skrika för att varna dem eller när jag såg en råbock feja sina horn mot ett träd utan att ta någon notis om mig.
Något du ännu inte har gjort i löpväg men drömmer om?
– Ett maraton hade jag verkligen velat springa, men jag inser att mina knän inte tål så långt på hårt underlag. En fjällorientering vore också kul eftersom naturen är så annorlunda mot södra Småland där jag bor.
Springer du året om?
– Ja då, jag springer året runt, och tycker nästan det, igen, är mentalt skönare att springa när det är snö eller snöar mycket. Jag använder mig av en hyfsad orienteringspannlampa för att ta mig ut och bra skor för att slippa halka. Tyvärr vill vår snåla kommun inte bygga upp det elljusspår som fanns innan stormen Gudrun.
Tränar du något annat förutom löpning och i så fall vad?
– Jag försöker åka lite längdskidor vintertid.
Umgås du mycket med andra löpare?
– Nej inte numera. Det är möjligen min orienterande pappa jag umgås med, annars är mitt umgänge nästan kliniskt rent från löpare.
Dokumenterar du din löpning någonstans och i så fall hur?
– Inte egentligen. Jag har en sida som tillhör löparappen jag använder mig av, Runtastic, där min sporadiska långsamma träning ligger samt en gammal ”Poesibok” från 70-talet där jag skrivit upp alla mina träningslöp från 1991 och framåt.
Till sist: ditt allra bästa pepptips?
– Att inse att det viktigaste är ATT man kommer ut. Inte att man springer si och så långt, si och så ofta eller att man måste göra som ”experterna” anser. Visserligen inser jag att intervall är det bästa om man vill träna upp sig snabbt och bli så bra som möjligt. Men efter att ha försökt med intervall ett antal gånger, så inser jag för egen del att det tar bort nästan all njutning jag känner med löpningen och gör att jag snarare springer än mer sällan än annars. Njutningen först med träningen, hur den än ser ut, så får resten komma sen. Eller inte alls :-)
