Mitt Lidingölopp 2012 – pannben deluxe!

Triss i taggade Lidingöloppsaspiranter; från vänster undertecknad, Julia och Nina. Foto: Privat.

Tittar man i resultatlistan för årets Lidingöloppet ser man tiden 2:49:14. Förutom att det betyder att sista delmålet på väg mot En svensk klassiker är avklarat så är det en stor seger för mig. För en månad sedan kändes en start i Lidingöloppet mycket långt borta och sommarens träning blev spolierad på grund av evighetshosta, överträning och ständiga förkylningar. Att idag ha genomfört den här utmaningen känns fantastiskt. Aldrig har en målgång känts så efterlängtad.

Men vi tar det från början. Åkte ut till Lidingövallen i morse, på tunnelbanan träffade jag Jenny som också skulle springa och vid nummerlappsutdelningen sammanstrålade jag med Nina och hennes kompis Julia. Fick av nummerlappsutdelaren veta att jag var en av dem som arrangören valt ut att bära en gps-sändare under loppet, så att publiken skulle kunna följa min framfart på en storbildsskärm. Jaha, det lugnade ju mina tävlingsnerver åtskilligt… ;-) Nåväl, vad gör man inte för konsten. Pillade ner sändaren i tightsfickan och sedan följde det där klassiska inför-loppet-plocket-fästa nummerlapp-trycka i sig en bulle-hetsdricka sportdryck och så vidare. De där  timmarna gick väldans fort för plötsligt stod jag på gräset i Koltorp med bara minuter till start.

Plock med prylar inför start. Foto: Privat.

Föga förvånande följdes startskottet av ett galet rusande. Försökte ta det piano men första kilometern gick ändå väldigt snabbt. Blötte nästan omgående ner fötterna i en lerpöl och det var bara att gilla läget. Gjorde mitt bästa för att hålla position i trängseln och bestämde mig för att ta sikte på silvermedaljfarten (ca 5.15 min/km) och se hur länge det skulle hålla. Det kändes riktigt bra ett tag, men någonstans i knixigheterna på väg mot Grönsta började det ta emot. Benen blev tyngre och tyngre. Anade konturerna av en vägg.

Okej, gilla läget. Göra det bästa av situationen. Sluta kolla på klockan, bara köra på. Målet är målet. Och så vidare. I mördarbacken efter Grönsta stod fina Kattis med gel och sportdryck. Jag tyckte det var ett gyllene tillfälle att börja gå och jäklar vad skönt det var! Den knashöga pulsen gick ner några snäpp och jag tänkte att Powerade har aldrig smakat så här gott. Sedan började jag fantisera om vad jag skulle äta och dricka efter målgång – kanske en sån där härlig lakritsrem? En iskall cola? Mmm… Tappade helt fokus på löpningen och varvade gång med löpning sista milen. Tiden fick liksom bli vad den blir. I varje motlut trodde jag att jag skulle stupa men konstigt nog återhämtade sig kroppen hyfsat i nedförsbackarna. Tackade min uthållighet och de back- och fartpass jag faktiskt hunnit med i september.

Nöjd men aptrött maratonbloggare! Foto: Privat.

Sista kilometern kändes vansinnigt lång och backigare än jag mindes från 2010. Såg Charlotte Kalla stå vid banan och heja – det gav nya krafter. Och ni vet ju vad jag gillar allra bäst i löpväg: jo, en riktigt fet spurt! Och det fick jag till, med besked! Tänkte att nu är det 200 meter kvar, det här kan jag – det här är kul! Tog i från tårna och hörde speakern nämna mitt namn. Jag sprang, nej – jag flög fram! Och i MÅÅÅÅÅÅÅL!!!!! Jag kan lova er att en målgång aldrig förr har känts så överjordiskt skön. Jag klarade det och klassikern är bärgad.

Fy. Sjutton. Så. Underbart!!!!