Maratonbloggen
Petra Månström
Petra Månström
2010 sprang Christel Kjellstrand Tjejmilen med sin dotter Jonna. Foto: Privat.
Idag har jag nöjet att presentera Christel Kjellstrand – veckans löpare!
Vad var det som fick dig att börja springa?
– Helt klart enkelheten. Under den perioden i mitt liv med tonåringar var det svårt att passa tider på gymmet. En sporre var dessutom att det i början tog emot och gav mig väldigt lite välbefinnande under själva träningspasset. Jag längtade efter att känna om inte ”runner’s high” så iallafall en känsla av lätthet. Idag hade jag startat mycket lugnare, men jag klarade av det och nu tio år senare är löpning ryggraden i min träning.
Vad är det som motiverar och inspirerar dig att fortsätta springa?
– När jag står innan min egen start i Göteborgsvarvet och ser gruppen ”Alla Lopp” ge sig iväg – då ryser jag. Vilket gäng!!! När någon i min närhet kommer försiktigt fram och nästan viskar: ”Du Christel, jag har börjat springa lite. Klarade nästan 5 km igår.” En arbetskamrat kallade sig en ring på mitt vatten. Att jag inspirerar andra ger mig dubbelt tillbaka. Att jag har ett vad med Annelie Wester (årets äventyrare): först till 10 maratoon. Just nu står det 3-3 så vi har lång väg kvar innan någon blir bjuden på en brakmiddag i Göteborg.
Vilka effekter av löpningen har du märkt på dig?
– Jag märker mer av vilka negativa effekter jag får om jag inte springer, vilket kanske är samma sak. Den ger mig bättre sömn, får mig att bli mer stresstålig, lust att äta nyttigare och en stark kropp.
Vad är bästa rådet till någon som aldrig har sprungit och vill komma igång?
– Börja lugnt. Se varje löpsteg du gör som en framgång och tänk inte för långt fram. Berätta för andra att du börjat springa.
Din häftigaste löparupplevelse?
– New York Marathon 2011. Började resan dit i november 2009. Fick veta att mitt maligna melanom spridit sig och att det inte fanns mer än ett forskningsprojekt som kunde erbjudas i behandlingsväg. Tog reda på att tvåårsöverlevnaden var cirka 5% så oddsen var ju inte precis på min sida. För att ha något som drev mig vidare anmälde jag mig och BETALADE för en plats i New York Marathon två år senare samt som delmål skickade jag in en anmälan till Stockhom marathon 2010. Nu blev resan som svårt cancersjuk ganska kort, närmare bestämt fyra veckor. Alla var glada och tyckte detta var underbart. Alla utom jag. Missförstå mig rätt, självklart var jag glad över att få hänga med ett tag till, men det var inte lätt att säga hej då till liemannen bara sådär. Nåväl, loppet är så underbart som alla säger. Publiken är enorm, de får en att känna sig som den häftigaste och coolaste löpare som någonsin beträtt amerikansk mark. Jag njöt av varje meter!
Något du ännu inte har gjort i löpväg men drömmer om?
– Ett ultralopp innan kroppen säger stopp. Gick drygt tio mil i Fotrally 2011 så uthålligheten finns, men klarar jag att springa lika långt?
Springer du året om?
– Jag springer i alla väder men vintertid blir det mer löpning på bandet och annan träning. Jag tänker alltid 10 grader varmare än vad termometern visar. Man fryser i fem minuter, men har man klätt sig rätt så är det underbart att ge sig ut en kall vinterdag. Att i mörker springa och kolla in i alla upplysta hem är dessutom väldigt insprerande om man gillar inredning.
Tränar du något annat förutom löpning och i så fall vad?
– Jag är en nyfiken själ så 2013 väntar ett försök att genomföra En svensk klassiker. Började simträna med Skövde SS i förra veckan, vilket var en spännande upplevelse. Har i alla tider tränat på gym och går på allt inom gruppträning. Spinning, step-up och yoga är nog det jag njuter mest av när jag inte springer. Jag har mitt eget motto när det handlar om träning; ”Den som har roligast vinner”.
Umgås du mycket med andra löpare?
– Får nog snart svara ja på den frågan, då fler och fler av mina vänner börjar knyta på sig löparskorna. Är medlem i IFK Skövde men är inte så aktiv där som jag vill och kanske borde vara.
Dokumenterar du din löpning någonstans och i så fall hur?
– Jag är medlem på Funbeat sedan 2010. Visst är det kul att se sammanställning av allt man gör men nu börjar jag också kunna dra nytta av min registrerade träning. Det blir som ens egna personliga träningsprogram. Dessutom finns där väldigt många kloka och kunniga inom alla träningsformer som kan ge råd och stöd.
Till sist: ditt allra bästa pepptips?
– Det är aldrig för sent att börja. Jag är nu 51 år, men ser mig själv som om jag vore i början av mitt löparliv. Ta det bara lugnt, känn efter och lyssna inåt. Jämför dig inte med andra utan var stolt över dina egna framsteg. Så småningom kommer lusten att testa gränser, det gör den för (nästan) alla. DÅ är det dags att anmäla sig till ett lopp. Detta är mitt ultimata pepptips – resan mot, känslan under och välbefinnandet efteråt.
