Om att jaga sin svans…

Man kan vara irriterad för att ”alla andra” verkar springa snabbare än man själv gör. Man kan känna sig frustrerad över ännu någon uppdatering med glada människor i motljus med bildtexten ”Life is good”. Man kan gå i taket för att man ännu inte har landat drömjobbet och har den karriär man vill. Man kan storböla när hela löparsäsongen blir förstörd av segdragna förkylningar.

Man kan få lust att kasta ut datorn genom fönstret när man för femtioelfte gången läser om folk som persar men ”inte fattar hur det gick till”. Man kan bli jättesugen på att logga ut från Facebook, Twitter och andra sociala medier för gott när ryggdunkningarna börjar kännas alltmer falska. Man kan komma på sig själv med att ha blivit lite bitter när man tänker på hur människor man trodde att man kunde lita på inte alls visar sig vara särskilt pålitliga. Man kan känna sig bra sugen på att bara stänga ner den här bloggen och framöver kunna springa Tjejmilen utan att folk undrar vad man hade för tid och varför man sprang så ”långsamt”.

Listan kan göras lång. Man kan gå omkring och störa sig över mycket. Jaga sin svans liksom.

Tills man börjar inse att det finns saker man inte kan påverka särskilt mycket på egen hand. Och att de är just de där sakerna som stjäl mest energi. Då är det bättre att istället lägga energi på sådant man faktiskt kan göra något åt. Man kan blockera irriterande Facebookuppdateringar och sluta följa Twitterflöden som bara stör. Man kan sluta umgås med människor som inte ger energi. Man kan krama fina människor. Man kan berätta för alla man känner att man är på jakt efter ett nytt, spännande jobb. Och man kan ju faktiskt sluta blogga. I alla fall löparblogga.