Maratonbloggen
Petra Månström
Petra Månström
Steffen och jag på väg uppför sista delen av mördarbacken som börjar nere vid Nedre Slottsgatan och går upp till Gunillaklockan. Foto: Privat.
Tjejmilen gav något slags kvitto på att kroppen nu är redo för lite tuffare pass, så jag undrade om Ingmar kunde tänka sig att damma av sin klassiker Slottsrundan för min skull. Och jo, det kunde han. Så jag mötte upp honom och Steffen på gamla vanliga mötesplatsen och gav oss iväg mot slottet i lugnt uppvärmningstempo. Vad skönt det är att värma upp med folk som faktiskt springer LUGNT på uppvärmningen! Skönt att både kropp och skalle hänger med liksom.
Framme vid Carolina Rediviva följde omsorgsfull löpskolning och sedan gav vi oss iväg uppför backen mot Gunillaklockan. Det var så skönt att känna att framför allt benen är med i matchen igen. Svårt att förklara hur fantastiskt det kändes, men man blir verkligen ödmjuk när man inser att god hälsa inte är något man kan ta för givet…
Tre varv hann vi med innan vi kände att det fick räcka. Rejält flåsig var man – som sig bör – på backkrönet. Såg efteråt att jag bara var något slag från maxpuls i slutet av den där sugande långbacken som börjar nere på Nedre Slottsgatan och sträcker sig skoningslöst upp mot Gunillaklockan. Under slutklämmen som är riktigt brant kan jag meddela att man inte är särskilt stöddig…
Stort tack till mina urstarka och peppande löparvänner Ingmar och Steffen! Nu blir det lugn eftermiddag med god mat och tv-häng. Vad pysslar ni med ikväll?
